helig / helga - Bibel 2000

helig, helga Helighet är först och främst en egenskap hos Gud (Jes 6:3). Han kallas den Helige (Ords 9:10; Jes 40:25; Syr 43:10) och Israels Helige (Ps 78:41). Det innebär att han är upphöjd över världen, fri från dess ofullkomlighet och ur stånd att tåla något ont hos människorna. Heligheten beskrivs ibland som en brännande glöd, farlig för den oförsiktige (3 Mos 10:1-3; 5 Mos 4:24; Jes 33:14; Heb 12:29). Den kräver respekt, en respekt som i den fullt utvecklade bibliska religionen tar sig uttryck i att man lever efter Guds vilja. Detta kallas att hålla Guds ▶namn heligt (Jes 29:23) eller att helga det (Matt 6:9). Olydnad vanhelgar Guds namn.

Enligt gammaltestamentlig tro är också ting som står i förbindelse med Gud heliga och avskilda från världen i övrigt. All befattning med dem medför risker, och man måste följa regler om behörighet och rituell ▶renhet. Detta gäller t.ex. ▶arken, föremålen som används i gudstjänsten (4 Mos 4:15; 18:1-7; 2 Sam 6:6-7), offren (Hagg 2:13) och bröden på altaret (1 Sam 21:4). Verbet helga används om invigning (2 Mos 40:9-11) eller överlåtelse (3 Mos 27:22) av sådana ting. Det som är invigt eller överlåtet sägs vara helgat (åt Herren). Heligheten kan graderas. De viktigaste kultföremålen och offren kallas högheliga och omges av särskilt stränga regler (t.ex. 2 Mos 29:37; 3 Mos 6:25-29; 4 Mos 4:4-20). Att helga sig innebär att genomgå de reningsceremonier som krävs inför kontakten med heliga ting (2 Krön 29:5; 30:17). Uttrycket används senare om ett rättfärdigt liv (Upp 22:11).

▶Sabbaten, liksom andra religiösa högtidsdagar, är på liknande sätt avskild från annan tid. Den är helgad åt Herren (Jes 58:13). Att hålla den helig (2 Mos 20:8) betyder att man respekterar dess särprägel och avstår från arbete. De stora högtidsdagarna firas med ”en helig sammankomst” (t.ex. 2 Mos 12:16).

En plats är helig i kraft av Guds närvaro. Berättelser om äldre tider visar att israeliterna fann gudstjänstplatser i naturen eller övertog dem från andra folk (jfr 1 Mos 12:6; 28:16-17). I den bibliska lagstiftningen reserveras benämningen ”helig plats” för ▶uppenbarelsetältet och Jerusalems tempel. Även här finns en gradering: helgedomens innersta rum är ”det allra heligaste” (2 Mos 26:33; 1 Kung 6:16); en bildlig tillämpning av uppdelningen görs i NT (Heb 9). Hela Jerusalem kom efter hand att kallas ”den heliga staden” (Neh 11:1; 1 Mack 2:7; Matt 27:53), ett uttryck som också används bildligt i NT (Upp 21:2, 10, 19). Den i efterbiblisk tid vanliga beteckningen ”det heliga landet” finns i 2 Mack 1:7.

Levande varelser kan avskiljas åt Gud. Detta gäller krigsbyte av djur och fångar, som vigs åt ▶förintelse, och ▶förstfödda djur, som offras eller löses ut med ersättningsoffer. De förstfödda pojkarna är också heliga, men för dem kan Gud få ersättning på annat sätt. Helighet kan nämligen innebära att man gör tjänst åt Herren och följer särskilda regler i sin livsföring (1 Sam 1:11). Nasirerna (4 Mos 6) var personer som frivilligt tillämpade sådana regler under en begränsad period. I äldre tid tycks även krigare ha gjort det (1 Sam 21:5). Framför allt var arbetet vid helgedomen en tjänst åt Gud, som krävde rituell renhet. ▶Leviterna sägs i 4 Mos 3:41, 45 på så vis ersätta de förstfödda. De är ”helgade åt Herren” (2 Krön 35:3). Prästerna och ▶översteprästen representerar högre grader av samma slags helighet (2 Mos 28:36-38).

Hela Israels folk är heligt i den meningen att det står Gud nära och är hans egendom (t.ex. 2 Mos 19:6; jfr uttrycket ”din helige” om stamfadern i Till Dan 2:12). Gud helgar själv sitt folk genom sin förbindelse med det (2 Mos 31:13). Tanken har ett starkt etiskt inslag: Guds folk skall följa hans bud (3 Mos 19). Trogna israeliter kom så småningom att kallas ”de heliga” eller ”hans heliga” (Vish 3:9; 18:9; jfr 6:10; Till Dan 2:64). I GT sker detta i Ps 34:10, eventuellt också i 5 Mos 33:3; Dan 7:18; uttrycket betecknar annars himmelska varelser (▶Ängel; jfr Job 5:1; 15:15).

I NT överförs dessa tankar på de kristna, samtidigt som renhetslagarna tolkas symboliskt och ges etiska tillämpningar. Jesus kallas ”den helige” (Upp 3:7) eller ”Guds helige” (Mark 1:24; Joh 6:69) därför att han är sänd av Gud. Den av Gud sända och med liv från Gud fyllda anden är ”den heliga anden”. I anslutning till Dan 7 och GT:s utsagor om Israel som ett heligt folk betecknas de kristna som ”de heliga” (t.ex. Rom 1:7). De är kallade att möta Kristus vid hans ankomst i härlighet (1 Thess 5:23). Med denna kallelse följer kravet på ett heligt liv (2 Kor 7:1; 1 Thess 4:3, 7; 1 Pet 2). Men de kristna har också redan blivit heliga genom Kristus (1 Kor 1:2, 30) och genom Anden (1 Kor 6:11); de är helgade (Heb 2:11; 1 Pet 1:2). Den enskilde kristne får del av samma helighet som präglar den kristna gemenskapen (1 Kor 3:17; 7:14; Ef 5:26-27). I bl.a. 2 Kor 8:4 avses med ”de heliga” urförsamlingen i Jerusalem.