Svenska Bibelsällskapet

Allmänna läsanvisningar

Till Bibel 2000 hör en rad hjälpmedel: uppslagsdelen, förklaringar, parallellhänvisningar, noter och textkritiska anmärkningar. Dessa ska underlätta läsningen av Bibeln och ge bakgrundsinformation till texterna.

Bibeln är inte en enda bok utan består av flera olika delar: Gamla testamentet, Apokryferna och Nya testamentet. De i sin tur är uppdelade i sammanlagt 77 olika böcker.

Av tradition brukar bibelböckerna indelas i kapitel och verser. Till exempel anger 2 Mos 31:18 bibeltexten ur Andra Moseboken, kapitel 31, vers 18, där Mose tar emot stentavlorna. Kapitelindelningen fanns inte från början, och särskilt versnumreringen är mycket sen; i Sverige infördes den först 1618.

Ingen biblisk skrift finns kvar i original. Bibel 2000 utgår från bevarade avskrifter av originaltexterna, Gamla testamentet har till exempel översatts från den hebreiska standardtext som brukar kallas den masoretiska texten, representerad av en handskrift från 1008 e.Kr.

När en bok skrivs av för hand uppstår alltid fel: bokstäver förväxlas, ett ord eller en hel rad tappas bort, man läser fel i en otydlig förlaga etc. Därför kan enstaka äldre handskrifter, till exempel Dödahavsrullarna, avvika från den standardtext man översätter. Översättarna måste självständigt avgöra på vilka punkter översättningen ska utgå från andra vittnen om grundtexten. Dessa avvikelser anges i en särskild avdelning – Textkritiska anmärkningar.

Man kan läsa Bibeln med behållning utan att känna till historiska eller geografiska detaljer. Men ofta ger kunskapen en närvarokänsla som berikar. Och det finns saker i innehållet som är svåra att ta till sig utan vägledning. På liknande sätt är det värdefullt för tillägnelsen av en text om man som nutida läsare får hjälp med att leva sig in i bilder och symboler. Ofta redovisas alternativa tolkningar i noterna. Att noterna tar upp olika tolkningsmöjligheter berikar läsningen, oavsett vilken av dem som man själv anser vara mest sannolik. Noterna kan ange andra möjliga översättningar eller klarlägga språkliga egenskaper i texten som inte framgår av översättningen. Ibland markerar noten att grundtexten och därmed översättningen är osäker.

Där finns också andra påpekanden om förhållanden i grundtexten som påverkat översättningen. Det kan exempelvis gälla avsnitt där den hebreiska texten tycks vara skadad eller är oklar på ett sätt som gör att översättningen är osäker. Noterna ger också upplysningar om seder och bruk och om historiska och arkeologiska förhållanden.

I somliga noter möter man tecknet, ett vägmärke som pekar mot Uppslagsdelen, där det finns artiklar om ett bestämt ord eller ämne. Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Uppslagsdelen är inte ett fullständigt bibellexikon, trots att den ser ut som ett sådant. Den har enbart uppslagsord om saker som texten tar upp. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll.

Bibeln består av många texter som citerar, refererar och kommenterar äldre texter i Bibeln. Viktiga samband kan ibland tas upp till behandling i noterna och uppslagsdelen. Noterna kompletterar bibeltexterna med förklarande kommentarer och med kunskaper utifrån. Parallellhänvisningarna lyfter fram förbindelser mellan olika bibeltexter.

Rubriker

Bibeltexten är försedd med mellanrubriker. Rubrikerna delar upp texten i naturliga delar och följer inte alltid kapitelindelningen. Det är bibelöversättarna som har skrivit rubrikerna, de ingår inte i Bibelns grundtext.

En rubrik ska vara kort och koncis och lyfta fram det väsentliga i avsnittet. Rubrikerna är till för att det ska bli lättare att hitta i Bibeln.

Här kommer även rubrikerna till kapitel och stycken in i bilden. Över 1 Mos 3 står det i 1917 “Syndafallet”. Det är uttryck för en bestämd tolkning av texten som först ganska sent kom in i den kristna traditionen och fortfarande bestämt avvisas på judiskt håll. Rubriken i den nya översättningen lyder: “Människans olydnad och straff”. Att texten handlar om detta kan alla enas om. Inget hindrar att man, om så önskas, går ett steg längre och läser in en kristen lära om syndafall och arvsynd. Men rubriken ska inte uttala sig om detta.

Noter

Under texten på varje sida finns fotnoter. Noterna är av flera olika typer. Några av dem ger rena sakupplysningar. Du får till exempel reda på var floden Jabbok och staden Penuel finns så att du kan hitta dem på en karta. Och du får en sannolik förklaring till vad som avses med "höftnerven".

Grundtexten kan inte så sällan förstås på flera olika sätt. Ofta avgör textsammanhanget vilken nyans som är mest sannolik, men det händer att en alternativ förståelse inte alls är utesluten. Ett "eller" i noterna anger då en annan möjlig översättning än den som står uppe i texten. Vid läsningen bör man för sig själv pröva hur texten ter sig med den alternativa tolkningen, som översättarna faktiskt har bedömt som tänkbar.

Ibland måste översättarna erkänna att de gett upp. Då skriver de tecknet [---] i texten, och i en fotnot finns en hänvisning till ordet "Text" i uppslagsdelen. Tecknet betyder att översättarna inte anser sig kunna ge en översättning; ofta kan orden i och för sig vara begripliga, men det grammatiska sammanhanget fattas.

Tecken och förkortningar som inte hör till allmänkunskapen, kan man slå upp i en särskild avdelning: Förklaringar.

1917 har endast enstaka noter med alternativa översättningar, men väl Ordförklaringar och sakupplysningar längst bak. Äldre svenska översättningar har däremot haft noter, ofta i form av marginalnotiser. Dessutom har kapitelrubrikerna ofta inneburit en form av tolkning.

Att Bibel 2000 har noter innebär alltså en återgång till äldre svensk praxis, där 1917 varit avvikaren. Frågan är om så svåra texter från antiken över huvud kan ges ut i översättning utan någon form av förklarande noter. De behövs bland annat för att:

1) Markera ställen där översättningen är osäker och där standardformen av grundtexten har frångåtts. Här har äldre svenska översättningar valt att förtiga problemen, kanske för att inte oroa bibelläsaren.

2) Ge sakliga upplysningar av betydelse för läsningen, till exempel om geografiska förhållanden och innebörden av vissa ord.

3) Antyda vissa sammanhang som är av vikt för att kunna förstå en text. Sådana noter möter främst i GT och det är inte minst mot dem som kritiken har riktats. Man har menat att noterna utifrån ett snävt, vetenskapligt perspektiv söker styra förståelsen av texten.

Ett exempel ur Andra Moseboken kan visa detta. Om skildringen av havsundret i 2 Mos 14 heter det i en not att “två traditioner flätats samman”. Liknande notiser finns på flera ställen och förutsätter att Bibeln är en litterärt sammansatt storhet. Det är också sedan länge vetenskapens ståndpunkt och har på en rad punkter möjliggjort en bättre förståelse av många texter. Det är svårt att inse hur detta skulle kunna försvåra en kristen tolkning av texten. Ett gudomligt ingripande måste rimligen kunna beskrivas på mer än ett sätt.

Noterna har ett enda syfte: att hjälpa läsaren till en bättre förståelse av en svårtydd text. De kan diskuteras i flera avseenden: deras antal och omfattning, vissa formuleringar och den vetenskapliga uppfattning som ligger bakom. De gör inte anspråk på att vara den definitiva tolkningen av bibeltexten, lika lite som Bibel 2000 gör anspråk på att vara den definitiva översättningen. Den som inte vill läsa dem behöver inte göra det.

Styr de då inte förståelsen av texten? Naturligtvis i någon mån. Men de gör det i så fall mindre än noterna i Karl XII:s bibel. I marginalen till Jes 9:3 står det: “Judarnas afwund om the Christnas glädie af sin förlossning”. Sådana noter vill vi nog inte gärna ha. Den nya översättningens noter styr sannolikt betydligt mindre än många äldre översättningars.

Uppslagsdelen

För att det inte ska bli alltför många noter på bibelsidorna finns en uppslagsdel med sammanfattande artiklar. Noter och uppslagsdel samverkar: somliga upplysningar finns i notapparaten, andra i uppslagsdelen. Uppslagsdelen ska alltså inte ses som ett sammanhållet bibellexikon.

Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Noter och uppslagsdel är alltså två kommunicerande kärl, och förbindelsen markeras med tecknet.

Parallellhänvisningar

Utöver fotnoterna finns i direkt anslutning till texten parallellhänvisningar. Det innebär bibelställen som utgör paralleller till andra ställen, till exempel upprepningar, citat eller andra likheter.

Med ett tecken, +, anges att det finns ytterligare parallellhänvisningar vid ett annat ställe i Bibeln.

Nya testamentet och i enstaka fall även Apokryferna kan innehålla direkta citat från Gamla testamentet. I sådana fall markeras sambandet genom kursivering av citatet. Även parallellhänvisningar kursiveras.

Förklaringar

Bibeln är skriven på hebreiska (Gamla testamentet) och grekiska (Tillägg till GT och Nya testamentet). I GT finns dessutom ett par avsnitt på arameiska. Texterna föreligger i vetenskapliga utgåvor som varit utgångspunkten för bibelkommissionens arbete med att fastställa den ursprungliga textens lydelse, dvs. den grundtext som översättningen utgår från.

Bibelns böcker var från början inte indelade i mindre avsnitt. Raderna var inte alltid ens uppdelade på ord, och skiljetecken användes inte. Nutida översättningar av Bibeln delar in texten i stycken och är i allmänhet försedda med mellanrubriker. Dessa rubriker har utformats i samband med översättningen och ingår alltså inte i grundtexten.

Indelningen av bibeltexten i kapitel och verser är en sen anordning. Den är från innehållets och sammanhangets synpunkt inte invändningsfri men är ett nödvändigt hjälpmedel vid hänvisningar till texten. Översättningen och textuppställningen är dock inte bunden till denna indelning. Ett kapitel kan börja mitt inne i ett stycke, två verser kan vara sammanförda till en enda dubbelvers och en siffra kan saknas då en vers utelämnats av textkritiska skäl.

[ innehåll ]Klammer kring ett textparti innebär att det enligt vedertagen uppfattning inte tillhörde texten i dess tidigaste form. Det har dock en sådan ålder och en sådan ställning i traditionen att det bör ingå i en översättning. I bibelkommissionens utgåva är 2 Krön 36:22–23, Mark 16:9–20 och Joh 7:53–8:11 markerade på detta sätt.
( innehåll )Markerar en parentetisk kommentar som utgör en del av grundtexten
[---]Markerar i GT att ett avsnitt om minst ett par ord inte har kunnat översättas. Samtliga ställen är upptagna i notapparaten och försedda med hänvisning till artikeln Text i uppslagsdelen.
Denna symbol ersätts i den digitala versionen av en info-ikon.
kursiv stilAnger i NT att de kursiverade orden är citat från GT. Mycket fria återgivningar av gammaltestamentliga ställen, anspelningar och brottstycken av citat har inte markerats, inte heller citat inom GT.
hand-swipe-horizontalSvep för att se all data

Textkritiska anmärkningar

De som översätter Gamla testamentet utgår alltid från en särskild textutgåva. Den representerar en bestämd texttradition som till exempel den masoretiska texten (MT).

Det textkritiska arbetet går sedan ut på att från denna version komma så nära den ursprungliga texten som möjligt.

Avvikelser från MT noteras i de textkritiska anmärkningarna. De har en mycket teknisk utformning och är avsedda för dem som särskilt studerar den hebreiska texten.

En lekman kan använda dem för att se när en förändring jämfört med tidigare översättning kan bero på att det hebreiska textunderlaget nu ser annorlunda ut.

Exempel: 1 Mos 32:23 allt som tillhörde honom
läsart ... MT: "det som tillhörde honom".

Exempel: 1 Mos 32:30 Penuel
läsart ... MT:" Peniel".

Anmärkningarna innebär att den hebreiska texten (MT) i textutgåvan Biblia Hebraica Stuttgartensia (BHS) har ändrats t.ex. med stöd av den grekiska översättningen Septuaginta eller, som i det senare fallet, med stöd av den syriska Peshitta och den latinska Vulgata. Det är som synes inga märkvärdiga ändringar.

Förkortningar

Förkortningar av enskilda bibelböcker, se innehållsförteckningen.

GTGamla testamentet
Tillägg till GTTillägg till Gamla testamentet – Apokryferna eller De deuterokanoniska skrifterna
NTNya testamentet
MTmasoretiska texten, dvs. den hebreiska standardtexten
Qumranplats för fynden av Dödahavsrullarna
Septuagintatidig grekisk översättning av Den hebreiska bibeln
Targumerarameiska översättningar av Den hebreiska bibeln
Peshittasyrisk översättning av Bibeln
Vulgatalatinsk översättning av Bibeln
läsarttextvariant i en eller flera handskrifter
kap.kapitel
v.vers(er)
f.närmast följande (vers)
ff.närmast följande (verser)
med par.med parallellställe(n). Gäller hänvisningar mellan Matteus-, Markus- och Lukasevangelierna och, mera sällan, Johannesevangeliet.
hand-swipe-horizontalSvep för att se all data

Svenska Bibelsällskapet

Besök och post:
Bangårdsgatan 4 A, 753 20 Uppsala

018 – 18 63 30
info@bibeln.se

Svenska Bibelsällskapetv.4.20.14
Följ oss i sociala medier