namn - Bibel 2000

namn Tron på ett djupt samband mellan namnet och dess bärare är vida spridd i äldre kulturer och har satt många spår i bibeln. Personnamn tolkas ofta som meningsfulla uttryck för bärarnas eller föräldrarnas egenskaper och upplevelser (t.ex. 1 Mos 27:36; 29:32; 32:28; 35:18; 1 Sam 1:20; 25:25; Rut 1:20; Jes 7:14; Hos 1:4-9). Av Gud bestämda uppgifter kan utläsas ur stora gestalters namn (Syr 46:1; Matt 1:21; 16:18). Den vars namn är ofattbart för människor tillhör själv en ofattbar värld (1 Mos 32:29; Dom 13:18). Om man känner någons namn har man makt över honom (Mark 5:9).

”Namn” kan i bibliskt språk vara liktydigt med ”rykte” eller ”eftermäle”. Man tänkte sig att människan själv påverkas till gagn eller skada, när hennes namn nämns med respekt eller förakt. Det är alltså viktigt att inte fläcka det med onda gärningar (Tob 3:15). Förtal gör namnet avskytt och är därmed ett kännbart personangrepp (Luk 6:22). Man kan ta avstånd från en person genom att förvränga namnet eller använda det till en ordlek (1 Sam 25:25; Syr 47:23 med not). Att ett namn används i förbannelser (Jes 65:15) eller välsignelser (1 Mos 12:2) är lika med personens slutliga förnedring eller bestående välgång. Att namnet utplånas och glöms betyder enligt gammaltestamentlig åskådning fullständig undergång (1 Sam 24:22; Pred 6:4). Att det fortlever innebär ett slags fortsatt liv för personen själv (Syr 41:11-13). Detta sker inte bara genom eftermälet utan framför allt genom barnen (4 Mos 27:4; 2 Sam 14:7; 18:18; Rut 4:5; Syr 30:4). I NT, som räknar med ett evigt liv, åskådliggörs Guds omsorg om en människa med att han skriver hennes namn i himlen (Luk 10:20; Upp 3:5).

Sambandet mellan Gud och hans namn uppfattas på liknande sätt. Att känna, åkalla eller lovsjunga Guds namn är att känna, åkalla eller lovsjunga Gud (2 Krön 6:33; Joel 2:32; Ps 69:31). När namnet uttalas sätts gudomlig kraft i verksamhet. Att svära, välsigna eller förbanna i Herrens namn innebär alltså att ta hans kraft i anspråk för sanningsförsäkringar, välgångsönskningar eller straffdomar. Den som förkunnar i Herrens namn framträder med hans auktoritet. Missbrukar någon namnets kraft drabbar det honom själv (Sak 5:4; 13:3), liksom det i allmänhet är farligt att smäda eller kränka det gudomliga namnet (2 Mos 20:7). Sådant görs inte bara med talet. Varje handling som strider mot Guds vilja vanhelgar hans namn, dvs. kränker hans ära (3 Mos 18:21; Ords 30:9; Hes 20:39; 43:7; Am 2:7). Den som håller Guds namn heligt visar inte bara språklig respekt utan följer framför allt hans vilja (Jes 29:23). Att Guds namn förhärligas eller helgas (Matt 6:9 med par.; Joh 12:28) kan emellertid också innebära att hans makt blir uppenbarad och erkänd.

Guds namn representerar nämligen också hans storhet och makt att hjälpa (Ps 76:2; Ords 18:10; Mal 1:11). Att han gör något för sitt namns skull betyder att han handlar sitt namn till ära, dvs. för att själv bli ärad så som det anstår hans gudomliga natur, och utan att styras av mänskliga beräkningar och påtryckningar (Ps 23:3; Jer 14:7; Hes 20:9; 36:22; 39:25 jfr Jes 48:11). Andra uttryck åskådliggör Guds suveräna äganderätt eller hans närvaro hos människor, ting och platser som står honom nära. Att hans namn är ”utropat över” dem (t.ex. 5 Mos 28:10; Jer 7:10; 14:9; Dan 9:18; Am 9:12) innebär att de har blivit hans tillhörighet, liksom hos oss en namnteckning i en bok markerar vem ägaren är. Att en plats har ägnats åt hans namn eller att hans namn skall bo där betyder att han kommer att finnas där och att platsen är rätta stället för att tillbe honom (2 Mos 20:24; 5 Mos 12:5; 1 Kung 8:16-20, 29).

Tanken på samhörigheten mellan Gud och hans namn ledde slutligen till seden att säga Namnet, när man menar Gud. En ansats till detta språkbruk finns i 3 Mos 24:11, 16 (jfr också Syr 45:15), men i huvudsak tillhör seden efterbiblisk tid. Beträffande andra ersättningsord se ▶Himlen; jfr också ▶Gudsnamn och ▶Herren.

Mot denna bakgrund är det ett starkt uttryck för den kristna tron på Jesu gudomlighet när Gud sägs ha gett honom sitt eget namn (Fil 2:9 jfr Heb 1:4). ”Namnet” kan alltså i NT syfta på Jesus (3 Joh 1:7 jfr Jak 2:7). Att tro på Jesu namn innebär att tro på honom själv och på den räddning han förmedlar. Den kristna förkunnelsen sägs också handla om Jesu namn (Apg 8:12; 9:15).

Att något sker ”i Jesu namn” kan betyda att Jesu kraft tillkallas i och med att hans namn nämns. Uttrycket ”be i Jesu namn” kan förklaras så, men också med att den som kommer eller talar i någons namn åberopar hans auktoritet och uppdrag (Apg 4:18; jfr ovan om att förkunna i Herrens namn). Att samlas (Matt 18:20) eller döpa i Jesu namn innebär möjligen, enligt judiskt språkbruk, att göra det med tanke på honom. Meningen med det sistnämnda uttrycket kan också vara att den döpte blir Kristi egendom; ”i någons namn” betydde i samtida affärsspråk ”någon till godo”. Att man blir ”döpt in i Kristus” (Rom 6:3; Gal 3:27) kan fattas som en förkortad form av samma uttryck. Meningen är dock snarare att den döpte förs in i gemenskapen med ▶Kristus.