uppenbarelsetältet / boning - Bibel 2000

uppenbarelsetältet, boning, boningen, tält Bibelns traditioner om patriarkernas och Moses tid beskriver en kringflackande livsform, naturlig för herdar och nomader. Den betraktas ibland som ett ideal: det var i denna tillvaro Israel kom Gud närmast (Hos 12:9). Flera ord med betydelserna ”tält”, ”hus” och ”boning” kan därför användas omväxlande i bibeln, i synnerhet när de har symbolisk laddning, vilket ofta är fallet. Människans förgängliga kropp kan t.ex. kallas hennes boning eller tält (Jes 38:12; 2 Kor 5:1; 2 Pet 1:13); dödsriket är dödens och skuggornas boning (Ords 2:18; 7:27). Samma typ av ord används om Herrens boning i himlen (Ps 18:12; 104:2-3; Jes 63:15; Am 9:6; 2 Mack 3:39), men dessutom beskrivs ett tält som hans boning på jorden.

Enligt ▶Moseböckerna förde folket under ökenvandringen med sig en flyttbar tälthelgedom, en sed som också är känd från andra forntida nomadkulturer och från arabiska stammar fram till vår tid. Detta heliga tält har stor religiös och symbolisk betydelse i Israels traditioner, där det beskrivs och benämns på flera olika sätt.

I ett äldre berättelseskikt nämns ett oansenligt tält, som kallas uppenbarelsetältet. Mose reser det utanför lägret, och det är hans mötesplats med Gud (2 Mos 33:7-11). I det yngre s.k. prästerliga traditionsskiktet beskrivs utförligt en praktfull anläggning med brädstomme på silversocklar, placerad i lägrets mitt. Den kallas ibland ▶förbundstecknets (dvs. arkens) boning eller ”boningen”, ibland ”uppenbarelsetältet” eller ”tältet” (2 Mos 25:1-31:18; 35:1-40:38). Ett extra överdrag av tältduk beskrivs som ”ett tält över boningen” (2 Mos 26:7). I 4 Mos beskrivs anläggningens hantering under vandringen (4 Mos 1:1-4:49). Enligt offerlagarna i 3 Mos är den platsen för alla offer och reningsriter. Den framstår alltså som ett regelrätt tempel men är också den plats där Mose möter Gud (4 Mos 7:89; jfr 3 Mos 9:23). Olika bilder av uppenbarelsetältet tycks alltså efter hand ha smält samman, och prakten i Salomos tempel återspeglas i skildringen av ökentiden.

Enligt Jos 18:1 fick tälthelgedomen efter invandringen i Kanaan sin plats i ▶Shilo ca 30 km norr om Jerusalem. Helgedomen där kallas i traditionen både tält och tempel (1 Sam 2:22; 3:3). Enligt 1 Krön 21:29 stod tältet på Davids tid i ▶Givon ca 10 km nordväst om Jerusalem (jfr 2 Krön 1:3). Permanenta anläggningar på dessa platser kan ha påverkat skildringarna av ökentidens tält. Om dess fortsatta öden finns bara spridda notiser. Enligt 2 Sam 6:17 reste David ett tält åt ▶arken i Jerusalem (jfr 2 Krön 1:4), och enligt 1 Kung 8:4 fördes uppenbarelsetältet in i Salomos tempel.

Genom dessa hopkopplingar har uppenbarelsetältet och templet blivit utbytbara symboler för Guds närvaro och mötet mellan jord och himmel. Enligt 2 Mos 25:9 skulle Mose göra boningen efter en förebild som Gud visade honom. Den har därför uppfattats som en formlig avbild av Guds egen boning i himlen, hans ”tält” (Vish 9:8; Heb 8:2; 9:11; Upp 13:6). Samma bildspråk används i NT om hans slutliga närvaro hos de saliga (Upp 7:15; 21:3) men också om hans närvaro på jorden genom Kristus (Joh 1:14; ordet för ”bodde” kan bokstavligt återges med »tältade«).