renhet / rena / rening - Bibel 2000

renhet, rena, rening, oren, orena, orenhet Lagar om renhet finns på olika ställen i ▶Moseböckerna, särskilt inom det s.k. prästerliga traditionsskiktet; se bl.a. 3 Mos 11:1-15:33; 4 Mos 19. Deras ämne är varken yttre hygien eller moraliska förhållanden i vår mening utan något som brukar kallas kultisk eller rituell renhet. Därmed menas att reglerna i första hand kringgärdar umgänget med Gud och det ▶heliga. Genom vissa handlingar och tillstånd kan människor bedömas vara olämpliga att delta i helgedomens riter: de blir rituellt orena. Principen gäller särskilt för präster; den omfattar både själva gudstjänsten och anslutande offermåltider (3 Mos 22:1-16). Brott mot den uppfattas som livshotande (v. 9) och bestraffas av Gud själv eller genom mänskligt ingripande (4 Mos 19:13). Tanken är långt ifrån unik i religionshistorien; där finns otaliga exempel på liknande regler och tabuföreställningar, som skarpt avgränsar kulten från vissa sidor av vardagslivet. Man har försökt förklara de enskilda bestämmelsernas bakgrund och innebörd på olika sätt. I den bibliska religionen ses renhetslagstiftningen som ett uttryck för Guds vilja. Den innehåller villkor för umgänget med honom i gudstjänsten.

Den kultiska orenheten uppkommer på många olika sätt: genom kontakt med lik och gravar (4 Mos 19:11-16) och med orena eller självdöda djur (3 Mos 11), genom ▶spetälska (3 Mos 13:1-14:57) och genom flytningar från könsorganen, både normala och onormala (3 Mos 15), liksom också genom barnafödande (3 Mos 12). I sin mest utpräglade form tänks orenheten som en smitta, överförbar genom direkt och indirekt beröring (Hagg 2:14). Förlorad renhet kan återvinnas genom en föreskriven väntetid (en dag eller sju dagar eller ibland ännu fler; i fråga om spetälska tills symptomen försvunnit) och genom reningsceremonier som stänkning, bad och offer. Utförliga reningsriter föreskrivs vid prästers och leviters vigning (2 Mos 29; 4 Mos 8), liksom vid prästernas tjänstgöring (2 Mos 30:17-21). Reglerna för vardaglig rening (t.ex. 3 Mos 15:16) visar samtidigt att inte bara gudstjänsten utan helst även vanliga människors liv skall avskärmas från det som vållar orenhet. Detta hänger samman med att hela Israel kallas ”ett rike av präster och ett heligt folk” (2 Mos 19:6). Målet har säkerligen aldrig uppnåtts helt. Majoriteten av folket har levt i konflikt med idealet men renat sig före och under besöken i templet.

Bestämmelserna om att vissa djur är orena och inte får ätas har man sökt förklara på olika sätt, bl.a. genom att hänvisa till hygieniska och symboliska aspekter. En möjlighet är att de står i samband med avskyn för främmande kulter, där vissa djur tillbetts eller offrats.

Avgudar betraktas som en yttersta motpol till Israels Gud, och allt som har med dem att göra är i högsta grad orent; se t.ex. Hes 36:18, 25. Att avlägsna spår av främmande kulter är att rena landet eller templet (2 Krön 34:3, 5, 8; 1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8).

Då renhetslagarna i GT framträder som gudomliga påbud, upprätthålls inte någon klar åtskillnad mellan rituell orenhet och moraliska felsteg. Brott mot lagarnas bestämmelser är olydnad, alltså synd; begreppen orenhet och synd uppträder också sida vid sida (t.ex. 3 Mos 5:1-6). Uppfattningen att orätt mot medmänniskor är det djupare problemet finns dock företrädd i GT (3 Mos 19; Jes 1:15-17) och har spelat stor roll i dess utläggningshistoria. Rituell orenhet tolkas som en bild för moralisk, och den gudomliga förlåtelsen beskrivs med symboler hämtade från reningsriterna; se t.ex. Ps 51:9.

Exempel på fromma judars trohet mot renhetslagarna finns på åtskilliga ställen i Tillägg till GT (Tob 2:5, 9; Judit 16:18; 2 Mack 12:38; Syr 34:30) men också i NT (Mark 1:44; Luk 2:22; Joh 11:55; Apg 10:14; jfr Hes 4:14). Denna trohet kunde skärpas genom nya regler. Ställen som Tob 1:11; Judit 12:2 visar att man undvek vanlig mat som varit i beröring med icke-judar, eftersom dessa inte iakttog några renhetsregler och därför smittade andra med rituell orenhet. Samma slags skärpning kom till uttryck i de tvättningar som nämns i Mark 7:3-4 med par. Men man kunde också bada rituellt för att vara i ett tillstånd av andlig renhet när man skulle påbörja ett stort företag eller fatta ett viktigt beslut. Judit 12:7-9 kan uppfattas på detta sätt. I NT ger Johannes döparens verksamhet exempel på samma sak. Den symboliska tolkningen av rening i vatten utvecklas vidare i den kristna dopläran (1 Kor 6:11). Samtidigt visar NT att urförsamlingen så småningom åsidosatte en bokstavlig efterföljd av renhetslagarna (Apg 10:28; Kol 2:20-22; Heb 10:2-4). Enligt evangelierna kunde denna inställning stödja sig på Jesus. Konflikten mellan honom och hans samtids religiösa ledare, särskilt ▶fariseerna, förklaras till väsentlig del med att han hade en annan uppfattning än de om rituell renhet och orenhet. Det som orenar människan är enligt honom onda tankar och gärningar; se Matt 15:1-20 med par.