ängel - Bibel 2000

ängel Det svenska ordet ängel kommer av grekiskans ángelos, ”sändebud” eller ”budbärare”. Motsvarande hebreiska ord (malák) har samma betydelse. Orden kan användas både om människor och om övernaturliga varelser i Guds tjänst. Vilket som menas är ibland oklart (t.ex. Sak 3:1; Mal 3:1).

När änglar uppträder i GT:s berättelser liknar de vid första anblicken vanliga människor (1 Mos 18:1-19:38; Dom 6:11-24; 13:3-21; Tob 5:4). Först efter hand klarnar det att man står inför ”Herrens ängel” (1 Mos 16:7; Dom 6:22; 13:21) eller ”Guds ängel” (1 Mos 21:17). I äldre texter betecknar detta uttryck en uppenbarelseform av Herren själv, vilket framgår av att berättaren omväxlande säger ”Herrens ängel” och ”Herren” (2 Mos 3:2-4). I yngre bibeltexter är uttrycket mer eller mindre liktydigt med ”en ängel från Herren”, dvs. ett av hans sändebud (1 Krön 21:15-16). Så används det regelmässigt i Tillägg till GT och i NT (Till Dan 2:26; Matt 1:20; 28:2; Luk 1:11; 2:9). När uppenbarelsen för Mose återberättas i Apg 7:30 sägs bara ”en ängel”.

Som himmelska gestalter kan änglarna kallas ”de heliga” eller ”gudasönerna” (Ps 89:6-8; Syr 42:17). De uppfattas då som vasaller eller hovmän kring en kung. Uttryckssättet har lånats från äldre föreställningar om lägre gudar som ännu kan anas i 5 Mos 32:8; Ps 29:1; beträffande dess tillämpning i NT se ▶Son . Änglarna uppfattas också som krigare (Jos 5:13-15; 2 Kung 6:15-17), vilka tillsammans bildar en väldig ▶här. Uttrycket ”den himmelska hären” kan därför syfta på dem (1 Kung 22:19; 2 Krön 18:18; Man 1:15), men bilden flyter samman med stjärnorna. Man gjorde ingen klar skillnad mellan naturfenomen som Gud råder över och medvetna varelser som står i hans tjänst (Ps 104:4). Himlakroppar betraktades som uppenbarelseformer för andliga väsen, som dock inte fick göra anspråk på tillbedjan (5 Mos 4:19; Jer 19:13). Beträffande föreställningar om djurformade gestalter i Herrens tjänst se ▶Drake; ▶Kerub.

Läran om änglarna är starkt utvecklad i sena bibliska skrifter, liksom i utombibliskt judiskt tänkande, som dock inte omhuldades av alla (Apg 23:8-9). Änglarna tilldelades allt fler speciella uppgifter, t.ex. att ta vara på människors böner och goda gärningar (Tob 12:12-15; Apg 10:4). I ▶apokalyptiska skrifter förklarar änglar meningen med de syner som återberättas (Dan 9:21-27; Upp 17:7-14). I utläggningar av GT:s berättelser föreställde man sig dem som förmedlare av Guds uppenbarelse (Apg 7:53; Gal 3:19). Naturfenomen av skilda slag fick sina egna övervakare (Upp 16:5; jfr Upp 7:1; 14:18). Folk och länder representerades av särskilda änglar (Dan 10:13; 12:1), men även enskilda människor hade sin ängel (Matt 18:10; Apg 12:15). Man tänkte sig vidare änglafurstar med olika rang. De främsta av dem gavs egennamn som Rafael (Tob 3:17; 5:4; 12:15), Mikael (Dan 10:13; Jud 1:9; Upp 12:7) och Gabriel (Dan 8:16; 9:21; Luk 1:9, 26-27).

Till denna tankekrets hör också onda änglar. Enligt en äldre tro var gränsen mellan goda och fördärvsbringande makter flytande. Det fanns skadegörande ▶demoner, men också gestalter som på Guds uppdrag verkställde hans straffdomar (2 Sam 24:15-17; 2 Kung 19:35) eller prövade de fromma. Förgöraren (2 Mos 12:23) och Anklagaren (Job 1:1-2:13; Sak 3:1-2) är namn på sådana väsen. I sin hebreiska form, Satan (1 Krön 21:1), blev sistnämnda ord efter hand namnet på en självständig, mot Gud fientlig makt. Vissa av de gamla texterna om ”gudaväsendena” eller ”den Högstes söner” (1 Mos 6:1-4; Ps 82:6) gav näring åt tron på upproriska eller fallna änglar (2 Pet 2:4; Jud 1:6), som också kombinerades med Jes 14:12-15. Alla dessa föreställningar gav bidrag till bilden av ▶djävulen som ondskans furste, omgiven av sina tjänare liksom Gud av sina (Matt 25:41; Upp 12:7, 9). ▶Makter.