Svenska Bibelsällskapet

Tolkning, textunderlag och språkform

Principer för texttolkning

Detta avsnitt beskriver hur det exegetiska arbetet med Bibel 2000 bedrevs. Till detta hör frågor om projektets vetenskapliga principer. Den enskilda översättarens konfessionella tillhörighet var helt underordnad projektets ambitioner om vetenskapligt förhållningssätt och eftersträvad objektivitet. Inställningen till olika religiösa och kyrkliga traditioner var neutralt och ekumeniskt.

Att Bibelkommissionen var fristående från kyrkorna betyder inte att den var fientlig mot dem. I dess styrelse satt företrädare för olika samfund, även de judiska församlingarna. Många av medarbetarna har en kristen tro, men ingen behöver redovisa den. Genom att ofta resa ut i landet och hålla föredrag har översättarna vinnlagt sig om goda förbindelser med bibelläsarna.

Att en bibelöversättare skulle påverkas negativt av att inte vara troende är mycket osannolikt. De bibliska texterna har sitt värde oberoende av vad människor anser om dem. De bör kunna översättas korrekt även av den som inte ser dem som Guds ord. Det viktigaste är att översättaren har goda kunskaper i Bibelns språk och bibelvetenskap. Svenskstilisten ska ha goda insikter i svenska språket. Dessa egenskaper är inte beroende av tron. Den kristna kyrkan har också alltid hävdat att kristendomens innehåll kan göras begripligt även för den som inte tror.

Man kan också vända på frågeställningen. En översättare som är bekännande kristen måste vara på sin vakt så att han eller hon inte låter sin speciella form av kristendom påverka bedömningen av texterna.

Att Bibelns texter behandlas med den största respekt av varje översättare borde vara en självklarhet. Det gäller all antik litteratur. Ännu mer måste det gälla om texter som i årtusenden har hållits för heliga av så många.

Textunderlag och omfång

Detta avsnitt beskriver frågor rörande val av grundtext samt textkritiska principer. Därtill beskrivs avgränsningen av Bibeln, det som brukar kallas kanon.

Kunskapen om Bibelns olika språk (hebreiska och arameiska i GT, grekiska i NT) och om den tidens historia och samhällsförhållanden ökar hela tiden. Den religionshistoriska forskningen, inte minst beträffande Mellanösterns religioner, har under detta sekel bedrivits med en intensitet som har givit oss många nya kunskaper.

Efter 1917 ligger åtminstone två stora textfynd. På 1930-talet fann man de ugaritiska texterna i nuvarande Libanon och på 1940-talet Dödahavsrullarna. De har haft stor betydelse för tolkningen av både GT och NT. Många ord om vilkas precisa innebörd man tidigare varit osäker har nu fått sin förklaring.

Dödahavsrullarna har givit oss tillgång till en bibeltext (om än i fragmentariskt skick) som är flera hundra år äldre än de äldsta handskrifterna till den hebreiska standardtexten. Skrifterna från Döda havet har också givit oss inblick i en judisk grupp med vissa likheter (och skillnader) gentemot urkyrkan.

Textus receptus är namnet på den nytestamentliga text som utarbetades under 1500- och 1600-talen. Inom protestantisk ortodoxi fick den en stark ställning. Det var först under 1800-talet som man insåg, bland annat tack vare nya skriftfynd, att den byggde på mycket sena handskrifter. Under den tidiga medeltiden hade den ursprungliga texten slipats av eller utvidgats för att passa den kyrkliga användningen. Vill man gå tillbaka till en så ursprunglig text som möjligt kan man alltså inte stanna vid textus receptus. Från och med slutet av 1800-talet bygger bibelöversättningarna inte längre på textus receptus utan på äldre och bättre textformer. De som i nutiden favoriserar den yngre texten gör så av teologiska skäl och är mindre intresserade av hur evangelierna och breven kan ha sett ut från början.

Språkform och stil

I direktiven heter det att översättningen ska utformas på en idiomatisk, begriplig, naturlig nutida svenska. Det innebär att en särskild och högtidlig bibelstil ska undvikas. Den svenska som finns i 1917 ska inte vara det stilistiska idealet. Den nya översättningen är inte heller en genomgripande revision av en äldre översättning. Den är en helt ny översättning och den har därför fått söka sig fram till en egen stil utifrån de givna direktiven. Vissa skillnader kan iakttas mellan olika böcker, särskilt de som i tiden ligger långt från varandra.

En av de stora skillnaderna gentemot alla tidigare översättningar till svenska är att Bibelkommissionen inte har eftersträvat en enhetlig stil. Tvärtom har man medvetet sökt variera mellan olika bibelböcker och typer av texter inom dem för att få fram något av originalets rikedom och mångfald. Här är problemet att vi inte har några samtida utombibliska texter på hebreiska bevarade och att det därför är svårt att veta vilken ställning bibelhebreiskan intog. Det är ett rimligt antagande att poetiska texter står på en högre stilnivå än prosa och att detta bör få återspeglas i en översättning. Beträffande NT är läget ett annat, eftersom grekiskan är betydligt bättre känd.

Att det ska vara en naturlig och nutida svenska innebär dock inte att enbart vardagliga ord ska användas. Översättarna har haft tillgång till språkets alla uttrycksmedel och har också använt sig av dem. Det är lätt att se, bland annat i Psaltaren, att även ord med ett högt stilvärde används. Huvudsaken är att de valda orden förmedlar en riktig information av originalets innehåll och att de ger en god bild av grundtextens inplacering på stilskalan.

Också här kan naturligtvis olika bedömningar göras, både av grundspråk och målspråk. I Matt 17 berättas om Jesus på härlighetens berg. I 1917 lyder början av Petrus replik i vers 4 på följande sätt: “Herre, här oss gott att vara”. I NT81 blir detta: “Herre, det är bra att vi är med”. Många har funnit detta platt i det upphöjda sammanhanget. Grekiskan använder dock ett ganska vardagligt uttryck, och även 1917 har varit osäker på denna punkt. I en not tillfogas nämligen en alternativ översättning: “Herre, det är gott, att vi äro här tillstädes”. Skillnaden mellan “här är oss gott att vara” och “det är bra att vi är med” är ju inte heller enbart stilistisk utan även innehållslig. Här har alltså tolkningen av grundtexten varit avgörande.

Många av de ord som används av 1917 har ändrat betydelse sedan dess eller förvisats till att existera enbart inom bibelspråket. Det ger inte längre rätt mening att låta Predikarens bok inledas med “Fåfängligheters fåfänglighet”. Det hebreiska ordet betyder “vindfläkt”, “något substanslöst” och det har lett till den nya översättningens “Tomhet, idel tomhet”. Det låter kanske inte så högtidligt längre, men det undviker förväxling med “fåfänga” och det ger en riktig insikt i grundtextens innebörd.

Ett argument mot den nya språkdräkten har varit att man därmed avskär förbindelsen med äldre svensk bibeltradition. Den nya översättningen, heter det, skiljer sig så radikalt från sina föregångare att det blir ett brott i traditionen. Det är redan nu svårt nog för en yngre generation att läsa äldre svensk litteratur, ska nu den nya bibelöversättningen göra det ännu svårare?

Varje ny översättning av en klassisk text är insatt i en lång traditionskedja och har att förhålla sig med respekt till den. Det menar sig också Bibelkommissionen ha gjort. Men det är nog att ställa ett orimligt krav på en ny bibelöversättning att den ensam eller i huvudsak ska stå för kontinuiteten med äldre litteratur. Förmågan att läsa och tillgodogöra sig den måste stimuleras på annat sätt.

En grundläggande princip för Bibel 2000 när det gäller språk och stil är att svenskan ska vara idiomatisk. Det innebär bland annat att översättningen av ett visst ord kan ha en annan form än den som grundtexten har, förutsatt naturligtvis att det inte uppstår någon betydelseskillnad. Två frågor vi har fått ger exempel på detta.

I 1 Kor 7:1 (liksom också i verserna 8 och 26) har det grekiska kalos = bra återgetts med “bäst”. Den svenska frasen “det är bäst att” utsäger inte mer än att någonting är bra (t.ex. “det är bäst att vi går nu”). Av Paulus resonemang framgår också klart vilket alternativ han föredrar. Poängen är att han på grund av omständigheterna godtar även andra handlingssätt. Det naturligaste svenska sättet att uttrycka detta är med “det är bäst att”.

I 1 Tim 6:10 står ordagrant “rot till allt ont är penningkärlek”. Det idiomatiska svenska uttrycket är “roten till …”, medan den obestämda formen “en rot till …” tenderar att läsas som om “en” är ett räkneord. Den här typen av talesätt arbetar också med ett visst mått av överdrift, redan grundtextens “allt ont” är ett exempel på detta.

I båda fallen handlar det om att ansluta till nutida svenskt språkbruk, inte att lansera någon annan tolkning. Översättaren måste förhålla sig till svenskans bestånd av färdiga fraser bestående av två eller flera ord insatta i större enheter, inte bara till det enskilda ordet. En viss typ av traditionellt bibelstudium och utläggning är däremot inriktad på det avgränsade ordet, vilket kan ge upphov till ett grubblande som oftast är onödigt.

Svenska Bibelsällskapet

Besök och post:
Bangårdsgatan 4 A, 753 20 Uppsala

018 – 18 63 30
info@bibeln.se

Svenska Bibelsällskapetv.4.16.20
Följ oss i sociala medier