överstepräst - Bibel 2000

överstepräst Så kallas traditionellt det israelitiska prästerskapets överhuvud. I GT:s lagstiftning nämns han i förbigående som innehavare av ett ämbete på livstid (4 Mos 35:25, 28). Han kallas också ”den präst som är främst bland sina ämbetsbröder” i en lag där särskilda renhetsregler föreskrivs för honom, och ”den smorde prästen” i en av offerlagarna (3 Mos 4:3-12). I bestämmelserna om försoningsdagen (3 Mos 16) representeras han av Moses bror Aron. Det s.k. prästerliga traditionsskiktet i ▶Moseböckerna uppfattar nämligen Aron som den förste översteprästen. Hans vigning till ämbetet beskrivs utförligt (2 Mos 29; 3 Mos 8), liksom den dräkt han skulle bära (2 Mos 28). I 4 Mos 20:22-29 skildras hur hans son Elasar efterträdde honom vid hans död.

Den äldre historieskrivningen nämner flera präster vid Davids hov (se t.ex. 1 Sam 23:6; 2 Sam 8:17). Som den ledande framstår slutligen Sadok (1 Kung 2:35). Den ursprungliga traditionen ger inga uppgifter om hans bakgrund. Han kan ha tillhört det inhemska prästerskapet i Jerusalem före Davids erövring av staden. Senare traditionsskikt knyter honom emellertid till Arons släkt (1 Krön 6:8; 24:3). Han uppfattas då som bärare av den översteprästerliga arvslinjen och som stamfar för alla präster i Jerusalem (Hes 43:19). Bland hans efterkommande ärvs översteprästämbetet från far till son och behålls av innehavaren tills han dör.

Denna utvecklade syn på ämbetet tillhör tiden efter den ▶babyloniska fångenskapen. Översteprästen övertog då vad som kunde bevaras av det försvunna kungadömets funktioner. Under de följande århundradena lydde Jerusalem under främmande härskare men hade en relativ självständighet som tempelstad. Översteprästen var folkets främste ledare; i Dan 9:25 kan uttrycket ”den som är smord till furste” syfta på en innehavare av översteprästämbetet.

En överstepräst, Josua, spelade enligt profeterna Haggaj (1:12-14; 2:3-5) och Sakarja (3:1-8; 6:11) en viktig roll i det religiösa uppbyggnadsarbetet. Hos ▶Josefus finns uppgifter om senare innehavare av ämbetet. Till dem hör bl.a. Onias I (ca 300 f.Kr.; jfr 1 Mack 12:7-20), hans sonson Onias II och dennes son Simon II, som var verksam omkring 200 f.Kr. och troligen är identisk med en i rabbinsk tradition omtalad ”Simon den rättfärdige”. Han är föremål för en beundrande skildring i Syr 50:1-21. Hans son, Onias III, uppträdde enligt 2 Mack 3:1-4:38; 15:12-14 som försvarare av Israels religion och traditioner men blev undanträngd av sin bror Jason (2 Mack 4:7-5:10).

Seden att köpa ämbetet av de utländska härskarna hade nu vunnit insteg, och Jason ersattes på detta vis av efterföljare som inte räknades till Sadoks ättlingar: Menelaos (2 Mack 4:23-5:23; 11:29-32; 13:3-8) och Alkimos (1 Mack 7:5-25; 9:1, 54-57; 2 Mack 14). Under sådana förhållanden sjönk ämbetet i betydelse och anseende. Det övergick 152 f.Kr. till Judas Mackabaios bror Jonatan (1 Mack 10:20) och gick sedan i arv inom den nya härskarfamiljen. När landet fick nya makthavare under romerskt styre återinfördes de godtyckliga till- och avsättningarna av överstepräster. Denna situation avspeglas i NT, där den fungerande översteprästen och tidigare innehavare av ämbetet kan uppfattas som ett slags släktkollektiv (Luk 3:2; Apg 4:6).

Överstepräst i sträng mening var dock fortfarande endast en person. Medvetandet om hans enastående betydelse uttrycks klart då Hebreerbrevet gör hans tjänst till en symbol för Kristi försoningsgärning (t.ex. Heb 5:1-10). Evangeliernas tal om ”översteprästerna” visar heller inte att man räknade med flera likvärdiga innehavare av ämbetet. Troligen åsyftas de högre befattningshavare bland prästerna som svarade för ordningen i templet och för den ekonomiska verksamheten där. Under den egentlige översteprästens ledning bildade dessa befattningshavare ett verkställande utskott inom rådet.