text / textskada / textändring - Bibel 2000

text, textskada, textändring, grundtext, masoretiska texten (MT), MT Liksom andra forntida böcker har de bibliska skrifterna under lång tid bevarats och spritts i avskrifter gjorda för hand. Det är oundvikligt att avskrivare då och då gör misstag, t.ex. hoppar över eller byter ut bokstäver och ord. När ett bibelställe har skrivits av på flera olika sätt kallas de skilda lydelserna ▶läsarter eller (text)varianter. En särskild del av bibelforskningen, textkritiken, söker avgöra vilka läsarter som motsvarar författarnas ursprungliga text. För det ändamålet måste man systematiskt jämföra alla tillgängliga handskrifter. Inte bara dokument på originalspråket har betydelse utan också forntida översättningar till andra språk. Dokument som ger underlag för textkritiken kallas sammanfattningsvis textvittnen. Uttrycket kan användas både om enskilda handskrifter, om handskriftsgrupper och om de gamla översättningarna, som representeras av många olika handskrifter. Det finns även informationskällor av andra slag, t.ex. bibelcitat hos forntida författare.

GT är skrivet på hebreiska, med undantag för några avsnitt som författats på det närbesläktade språket ▶arameiska (Esr 4:8-6:18; 7:12-26; Jer 10:11; Dan 2:4-7:28). Underlaget för föreliggande översättning, i noterna kallat grundtexten, är därför den hebreiska (eller arameiska) lydelsen. Det äldsta hebreiska textvittne som innehåller hela GT är en handskrift från år 1008 e.Kr. Dess lydelse representerar en standardtext som med ytterligt små och få avvikelser återfinns i alla senare hebreiska handskrifter. (Någon gång kan även sådana detaljer ha betydelse för översättningen, vilket förklarar att vissa fotnoter talar om hebreiska handskrifter utan närmare bestämning.) Fram till tiden kring vår tideräknings början var däremot flera skilda texttyper i omlopp, och de olika handskrifterna kunde uppvisa betydande variationer. Detta framgår av fynden i ▶Qumran (Dödahavsrullarna) och av ▶Septuaginta och andra tidiga översättningar. I samband med de förändringar som följde efter templets förstöring 70 e.Kr. kom denna mångfald att ersättas av en enhetlig texttradition, som så småningom blev den helt dominerande. Det är denna standardtext som brukar kallas den masoretiska texten (förkortat MT). Den försågs efter hand med vokaltecken; ursprungligen skrevs texterna enbart med konsonantbokstäver, som motsvarar stommen i de hebreiska orden. När ett ord uttalas kan lydelse och betydelse variera avsevärt beroende på vilka vokaler man väljer. Textens skriftliga vokalisering var alltså ett led i strävan att fastslå dess lydelse in i minsta detalj.

Trots all nedlagd omsorg är standardtexten långt ifrån felfri. En mängd ställen ger i sin föreliggande form ingen begriplig mening eller framstår av andra skäl som felaktiga. Detta kan bero på att texten är skadad, dvs. att en meningslös eller på annat sätt felaktig läsart har uppstått genom avskrivares misstag. För att komma åt den ursprungliga lydelsen måste man ta textkritiken till hjälp och anlita fler textvittnen. Hit hör de ofullständiga men värdefulla hebreiska handskrifterna från ▶Qumran. Viktiga är också de gamla översättningarna till arameiska, grekiska, latin och syriska (▶Targum, ▶Septuaginta, ▶Vulgata, ▶Peshitta). Genom att från dem sluta sig till den hebreiska förlagans lydelse kan man på många ställen få fram äldre och bättre läsarter än MT:s. När en not anger att föreliggande översättning följer t.ex. Septuaginta, har detta arbetssätt tillämpats.

Ibland ger ingen känd läsart något begripligt sammanhang, men stället kan ändå bli meningsfullt om man gör en konjektur, dvs. rekonstruerar en ordform eller ordkombination som kan antas vara ursprunglig men som inte är belagd i något existerande textvittne. Med ledning av det bevarade materialet skapar man en hypotetisk, meningsfull lydelse ur vilken de föreliggande obegripliga läsarterna kan ha uppstått. Ofta handlar det bara om att byta en bokstav mot en snarlik, ibland krävs något mer omfattande ingrepp. När denna utväg har anlitats står ordet ”Rättelse” i en fotnot (översättningen bygger på en rättelse av den traditionella texten). Om en fotnot säger att texten har rekonstruerats (översättningen bygger på en rekonstruktion eller en rekonstruerad text) är läget likartat, men den översatta lydelsen återgår delvis på bevarade textvittnen.

I några fall är texten så obegriplig och de tillgängliga läsarterna så vitt skilda att man inte ens på detta sätt kan få någon rimlig visshet om vad som menas (även om enstaka ord kan vara begripliga). I denna utgåva lämnas då det skadade stället oöversatt. Att så skett anges i not. Om mer än enstaka ord utelämnas markeras en lucka i den översatta texten: [—-]. Andra bibelöversättningar, t.ex. 1917 års svenska kyrkobibel, kan ge exempel på hur olika utläggare försökt komma till rätta med de skadade ställena, men alla sådana försök vilar på lösa grunder. Traditionella tolkningar har nämligen ofta pressat fram lydelser som kan verka begripliga men utan att ta hänsyn till vad som är möjligt i grundspråket. Resultaten måste då bli godtyckliga, vilket ibland märks när man jämför flera översättningar.

Att grundtexten är svårbegriplig kan ha andra orsaker än felaktig avskrivning. Författaren kan med eller utan avsikt ha uttryckt sig dunkelt. Han kan också ha använt uttryck som var levande då texten skrevs men är okända för oss. Det finns nämligen nästan ingen utombiblisk litteratur som är skriven på bibelns hebreiska. Om ett ord bara förekommer någon enstaka gång i bibeln är möjligheterna att förstå dess betydelse begränsade. Ibland kan ord som var för sig är begripliga vara sammanfogade på ett sådant sätt att satsens mening blir dunkel. I en rad sådana fall anger en fotnot att grundtextens innebörd är osäker. Eftersom oklarhetens yttersta orsak ofta är okänd kan misstanken om en textskada samtidigt ligga nära till hands.

Indelning och uppställning av texten får till väsentlig del göras utan ledning av handskrifterna. Översättarna måste t.ex. själva välja om ett stycke skall sättas som ▶poesi eller prosa. Styckeindelningen och styckenas innehållsrubriker är också deras verk; samtidigt bibehålls den traditionella ▶kapitel- och versindelningen. Ordningsföljden mellan de gammaltestamentliga bibelböckerna ansluter till kristen tradition; ▶Bibeln.

När det gäller Tillägg till GT följer översättningen en grekisk grundtext. Den äldsta form i vilken alla de berörda böckerna finns bevarade är nämligen grekisk; det var i den gestalten de togs upp som heliga skrifter av fornkyrkan. En del av dem är dock författade på hebreiska eller arameiska, men ursprungstexten har inte bevarats av judarna, som inte erkänner dessa skrifter som bibliska. Den grekiska texten har i flera av böckerna utsatts för kraftiga bearbetningar under antiken. De har tid efter annan korrigerats eller nyöversatts på grundval av hebreiska eller arameiska förlagor, som nu gått förlorade eller bara är ofullständigt kända. Kännedomen om dessa förhållanden kan ibland underlätta tolkningen men medför också många svåra val mellan alternativa läsarter. Några belysande exempel på sådana svårigheter ges i noter. En rad återkommande problem i Jesus Syraks vishet behandlas utförligare i ▶Tabell 5, Bihang till Syr, som bl.a. ger förklaringen till att denna bok har många luckor i den traditionella versnumreringen. Även på andra punkter har textens osäkerhet i Tillägg till GT lett till stora avvikelser mellan olika bibelutgåvor. Tilläggen till Ester och Daniel har t.ex. indelats och numrerats på skilda sätt i olika traditioner.

I NT är texten vida säkrare än i övriga bibeldelar. Antalet tillgängliga handskrifter är mycket stort, och avståndet från skrifternas tillkomst till de äldsta bevarade dokumenten är relativt litet. På de allra flesta ställen kan man räkna med att den ursprungliga lydelsen har bevarats åtminstone i något textvittne. Valet mellan tillgängliga läsarter kan trots detta vara svårt men berör sällan textens huvudsakliga innebörd. Bara i ett par fall har konjekturer behövt tillgripas (Apg 16:12; Rom 7:21). På ytterligare ett par ställen är samtliga läsarter så oklara att den ursprungliga lydelsen måste antas ha gått förlorad för alltid. Gissningar har dock kunnat vågas om den ungefärliga innebörd som författaren avsett (Kol 2:23; Jud 1:22-23).

I Apostlagärningarna finns ett antal kraftigt avvikande läsarter, som ibland förlänger texten med hela meningar. De kallas traditionellt ”västliga läsarter”, därför att de förr antogs ha hört hemma i fornkyrkans västra områden. En del forskare har ansett att dessa utvikningar härrör från författaren själv, men troligen är åtminstone flertalet senare avskrivares verk. Endast ett begränsat urval har redovisats i noterna. Liknande avvikelser finns i Lukasevangeliet. I dess sista kapitel finns också ställen där samma källor ger en kortare version än flertalet handskrifter.

Bland andra ställen med större textavvikelser som behandlas i noterna kan nämnas Markusevangeliets avslutning (se not till Mark 16:8) och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet (se not till Joh 7:53).

Den textkritiska forskning som mynnat ut i en relativt säker kännedom om NT:s text fick sitt avgörande genombrott på 1800-talet. Dessförinnan litade man i stor utsträckning på sena handskrifter, där den ursprungliga texten på många ställen var ändrad. Bl.a. hade avskrivarna ofta utjämnat skillnader mellan olika parallelltexter, och i det syftet hade en rad verser lagts till. Dessa verser togs bort redan i 1917 års kyrkobibel. Det har medfört luckor i den traditionella versräkningen på följande ställen: Matt 17:21; 18:11; 23:14; Mark 7:16; 9:44, 46; 11:26; 15:28; Luk 17:36; 23:17; Joh 5:4; Apg 8:37; 15:34; 24:7; 28:29; Rom 16:24.