Septuaginta - Bibel 2000

Septuaginta Så kallas den äldsta och mest spridda översättningen av den hebreiska bibeln till grekiska. Namnet är det latinska ordet för ”sjuttio”. Det syftar på en legend, enligt vilken ett sjuttiotal judiska lärda översatte Moseböckerna på begäran av en egyptisk kung. Hela översättningen torde i verkligheten ha vuxit fram stegvis under 200- och 100-talen f.Kr., troligen i Alexandria. De äldsta fullständiga handskrifter som bevarats är från kristen tid. Där återfinns även de s.k. gammaltestamentliga apokryferna (▶Bibeln). Eftersom dessa inte ingår i den nu vedertagna hebreiska bibeln följer översättningen av dem i huvudsak Septuagintas text.

Septuaginta-översättningen var den form av GT som användes i den grekisktalande urkyrkan. NT:s gammaltestamentliga citat följer till stor del dess lydelse, som också har påverkat fornkyrkans bibelbruk och äldre kristna översättningar av GT till andra språk. En del av dess formuleringar lever ännu i kyrklig tradition, särskilt i det liturgiska bruket av Psaltaren. För flertalet ortodoxa kyrkor är Septuaginta den normerande versionen av GT.

Som översättning av den hebreiska grundtexten är Septuaginta ojämn. Översättarna visar stora variationer i kompetens och noggrannhet. På somliga ställen har de begått grova misstag eller infört rena gissningar om formuleringar som de uppenbarligen inte förstått. Återgivningen av hebreiskans uttryck är ibland slaviskt ordagrann, ibland ganska fri. Där omformuleringar gjorts kan de beröra tankeinnehållet. Med eller utan avsikt har översättarna anpassat det till sin tids föreställningar. Ibland går det lättare att förena kristna tolkningar med sådana nyformuleringar än med den hebreiska grundtexten. Bl.a. av den anledningen kom forntidens grekisktalande judar så småningom att föredra andra översättningar. Ett par sådana är kända under upphovsmännens namn: Aquila resp. Symmachos. Den förstnämnde översatte extremt ordagrant. En tredje person, Theodotion, tycks ha utfört en revision av någon tidigare översättning, kanske Septuaginta. Liksom Septuaginta kan även dessa översättningar användas som vittnen om den hebreiska textens ursprungliga lydelse.

Att det hebreiska originalet måste vara utgångspunkten för översättning och utläggning av GT:s skrifter är självklart för alla judar, men principen har också blivit erkänd inom västeuropeisk kristen tradition. Hieronymus, upphovsmannen till ▶Vulgata, sökte sig till den hebreiska grundtexten, likaså Luther och övriga reformatorer. I deras efterföljd utgick även 1917 års kyrkobibel från MT, tolkad med hjälp av samtida språkvetenskap. På samma väg fortsätter den föreliggande översättningen, nu med utnyttjande även av textkritikens landvinningar. I Septuaginta-översättarnas hebreiska förlagor kan ursprungliga lydelser ha bevarats på ställen där den hebreiska standardtexten är skadad. Om man med goda skäl kan anta att så är fallet bör Septuagintas lydelse ges försteg. När så skett i föreliggande översättning redovisas detta alltid i de textkritiska anmärkningarna, och särskilt viktiga eller intressanta ställen tas även upp i noterna.

Att Septuaginta är ett vittne om den hebreiska textens ursprungliga lydelse innebär inte att man utan vidare kan överta Septuagintas tolkningar av denna förlaga på enskilda punkter. Många gammaltestamentliga termer och textställen måste alltså få skilda lydelser i bibelns huvuddelar. I GT återges den innebörd de hade på hebreiska, i NT den innebörd som forntidens grekiska översättare har gett dem. Av ovan angivna orsaker sammanfaller dessa lydelser långt ifrån alltid.