bibeln - Bibel 2000

bibeln , apokryfa skrifter, deuterokanoniska skrifter Ordet härrör från grekiskans (och latinets) bíblia, som betyder böcker. Det betecknar alltså en samling av skrifter, närmare bestämt av böcker som troende människor håller heliga. Namn som »Böckernas bok« och »Den heliga skrift« ger direkt uttryck för denna vördnadsfulla inställning. Diskussioner inom judiska och kristna trossamfund har stegvis bestämt skriftsamlingens gränser. Denna procedur, och studiet av den, kallas kanonhistoria efter det grekiska ordet kánon, som betyder måttstock, i bildlig mening regel eller norm. Den slutligt avgränsade skriftsamlingen är samfundets kanon, dvs. utgångspunkten för dess lära och liv. Böckerna som ingår i en sådan kanon kallas kanoniska.

Kristendomens bibel kan indelas i tre delar, varav den första är gemensam med judendomens. Ett neutralt namn för denna del är »den hebreiska bibeln«, eftersom grundtextens språk med få undantag är hebreiska. Judisk tradition indelar den i Lagen (de fem ▶Moseböckerna), Profeterna (Jos, Dom, 1-2 Sam, 1-2 Kung samt ▶profetböckerna utom Dan) och Skrifterna (de återstående böckerna; denna skriftgrupp avgränsades sist). Motsvarande hebreiska beteckningar är Torá, Neviím och Ketuvím. Efter deras begynnelsebokstäver kallas hela den hebreiska bibeln Tanak. I kristen tradition används beteckningen Gamla testamentet (förkortat GT), efter det latinska ordet testaméntum i en av dess betydelser, »förbund«. Uttrycket är en hopdragning av »det gamla förbundets skrifter«. Meningen är att den hebreiska bibeln handlar om ett första ▶förbund som Gud genom Israels ledare har slutit med människor, till skillnad från det nya förbund som förmedlas av Jesus. Som hävdvunnen beteckning är uttrycket vanligt även i icke-konfessionell litteratur om bibeln. I vissa sammanhang har man prövat den mer neutrala beteckningen »Första testamentet«.

Bibelns andra del är en grupp judiska skrifter som inte tillhör den hebreiska bibeln och är omstridda inom kristenheten. Den grekisktalande kristna kyrkan använde som sitt Gamla testamente den översättning som kallas ▶Septuaginta. Handskrifter med denna text har böckerna i en annan ordning, som också vanligen följs i kristna biblar: först berättande skrifter, därnäst poetiska skrifter och vishetsskrifter, slutligen profetböcker. På olika ställen inom dessa avdelningar finns texter som judarna inte tog med i sin kanon och som därför saknas i den hebreiska bibeln. Den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna räknar dessa skrifter som fullgoda bibelböcker, alltså som kanoniska. I den mån man alls talar om dem som en särskild grupp kallar man dem deuterokanoniska, vilket innebär att de tillhör ett sent skikt inom kanon. Luther och 1500-talets övriga reformatorer sammanförde dem till en särskild del av bibeln och kallade dem apokryfer efter ett grekiskt ord apókryfos, som betyder gömd, i bildlig mening svårbegriplig. Somliga protestantiska samfund, t.ex. Svenska kyrkan, följer Luther och räknar dem som en del av bibeln, fast mindre värdefull. Enligt andra samfund står de helt och hållet utanför bibeln. Det är numera vanligt att de samlas i en andra del av bibeln, som olika samfund kan använda, förbigå eller utesluta efter sin övertygelse. Denna internationellt spridda lösning tillämpas också i föreliggande översättning, där uttrycket »Tillägg till Gamla testamentet« används som en neutral beteckning. Gruppens närmare avgränsning följer svensk tradition. Detta innebär att en skrift som inte tillhör den romersk-katolska bibeln tas med (Manasses bön, Man) och att några andra omstridda skrifter utelämnas (t.ex. den s.k. 4 Esra eller Esra-apokalypsen). De tillägg till Esters bok som Luther placerade bland apokryferna redovisas på numera vedertaget sätt i den fullständiga översättningen av bokens grekiska text.

Den kristna bibelns tredje del är gemensam för alla kristna och kallas Nya testamentet (förkortat NT). Denna beteckning för urkristendomens heliga skrifter är belagd från slutet av 100-talet e.Kr. Dess bakgrund är texter där den av Jesus förmedlade frälsningen beskrivs som ett nytt förbund med Gud (t.ex. Luk 22:20; Heb 9:15; jfr ovan om uttrycket Gamla testamentet).

Det finns många böcker som har beröringspunkter med de bibliska men som under kanonhistorien entydigt har ställts utanför bibeln. Detta gäller en rad judiska skrifter, tillkomna under samma period som Tillägg till Gamla testamentet. De kallas ofta (gammaltestamentliga) apokryfer, men för att undvika förväxling med den ovan nämnda gruppen har protestantiska teologer infört den delvis missvisande beteckningen pseudepigrafer (»skrifter med falsk upphovsbeteckning«). En stor grupp verk med anknytning till Nya testamentets skriftsorter (evangelier, brev etc.) kallas nytestamentliga apokryfer. Hela denna utombibliska litteratur är av stort intresse för studiet av den bibliska religionens utveckling. Men då inga samfund räknar den till bibeln har den ingen plats i en bibelöversättning.