folknamn - Bibel 2000

folknamn En mängd folkslag uppträder i GT, alltifrån världshistoriskt kända stormakter till obetydliga, i dag okända, stammar. Till den förra gruppen hör egypterna, assyrierna, babylonierna och perserna. Beträffande deras roll i Israels historia se ▶Tabell 1, Kronologisk översikt. Under den period då makten försköts mellan de tre sistnämnda folkens välden (600-500-talen f.Kr.) spelade också andra folk betydande roller. Elamiternas rike i västra delen av det nuvarande Iran dukade under för assyrierna på 640-talet. ▶Kaldeerna i sydöstra Mesopotamien hjälpte några decennier senare babylonierna att störta assyrierna. ▶Mederna, liksom elamiterna ett folk öster om Tigris, utövade ett kortvarigt välde före persernas seger vid mitten av 500-talet. De berörda folken hålls inte alltid isär i texterna; babylonierna kan kallas kaldeer, perserna meder.

Namn på länder och folk står ofta som personnamn, t.ex. Assur (Assyrien eller assyrierna) och Misrajim (det hebreiska ordet för Egypten eller egypterna). Man uppfattade nämligen folken som ättlingar till mer eller mindre besläktade anfäder. Ett par sena texter (1 Mos 10; 1 Krön 1) åskådliggör deras inbördes relationer i en släkttavla som utgår från Noas tre söner. Folk som bodde i varandras närhet och talade likartade språk förs där samman under en gemensam urtida härstamning.

En rad beteckningar för mer avlägsna folk avviker från nutida språkbruk. Så hänför sig t.ex. Kush (kushiterna) till Nubien eller det nuvarande Sudan, Put (puteerna) till ett område i Libyen, i likhet med Lud (ludeerna); ibland syftar dock detta namn på Lydien i Mindre Asien. Kitteerna var ett namn på Cyperns invånare (efter den fenikiska kolonin Kition), som efter hand knöts till fler folk vid Medelhavets nordöstra kuster, även till greker och romare. Deras stamfar hette enligt släkttavlan i 1 Mos 10 Javan. Han företräder den joniska befolkningen vid Mindre Asiens kuster, sedan också Grekland och grekerna över huvud taget.

Många bibliska texter handlar om Israels närmaste grannfolk: ▶filisteerna vid kusten i sydväst; fenikierna i norr med sina hamnstäder ▶Tyros och ▶Sidon; ▶arameerna i nordost med huvudstaden Damaskus; ▶ammoniterna med huvudstaden Rabba, det nuvarande Amman; ▶moabiterna på högplatån öster om Döda havet; ▶midjaniterna och ▶edomeerna i ökenområdet söder därom. Dessa folk är relativt väl belysta av arkeologi och historieforskning.

Till de ökenartade grannområdena i söder knyts också flera nomadiserande stammar, som annars är okända för oss: amalekiterna; kenisseerna; ismaeliterna, som ansågs härstamma från Isaks halvbror (1 Mos 21:8-21); keniterna, som enligt traditionen hade nära förbindelser med israeliterna bl.a. genom Moses svärfar (Dom 1:16).

I bibeln finns många uppräkningar av folkslag som bott i Palestina före israeliterna. ▶Kanaaneerna, i andra sammanhang lika med landets invånare över huvud taget, uppträder i sådana listor som en befolkningsgrupp bland flera andra. Vid deras sida nämns ▶amoreerna och ▶hettiterna, som under andra årtusendet f.Kr. hade betydande välden i Främre orienten; texterna tycks antyda att spillror av större nationer fanns företrädda i den befolkning som israeliterna mötte. Även hurriterna var ett mäktigt folk under samma årtusende. En förändrad form av deras namn är horeerna; så kallades enligt 5 Mos 2:12 den ursprungliga befolkningen i Edom eller Seir. Bland de övriga folken i listorna har ▶jevuseerna ett otvetydigt samband med Jerusalem (Jos 15:63; Dom 1:21). Hiveerna lokaliseras till Libanons berg (Dom 3:3) men tycks ibland likställas med horeerna eller hurriterna. Om flera av de övriga (t.ex. girgasheerna och perisseerna) vet man i stort sett ingenting.

Många andra folkgrupper som nämns tillfälligt är också okända för oss, fast sammanhanget eller namnens språkliga betydelse kan antyda var de levde (t.ex. kadmoneerna, ”de östliga”, 1 Mos 15:19; 29:1). En del namn har överlagrats med profetisk symbolik (t.ex. Magog, Hes 38:1-39:29), andra med sägenartade uppgifter om folkets jättelika växt och styrka. Det sistnämnda motivet knyts i Am 2:9 till amoreerna, oftare till ▶anakiterna i trakten kring Hebron, och även till emeerna och refaeerna i östjordanlandet (1 Mos 14:5; 5 Mos 2:10-11).

I Tillägg till GT och i NT domineras den politiska scenen helt av stormakter, mot slutet av romarna (1 Mack 8:1; Joh 11:48), tidigare av hellenistiska dynastier (▶Ptolemeer; ▶Seleukider). Ordet ▶greker används i dessa bibeldelar tämligen fritt om folk med grekiskt kulturarv, ibland om icke-judar över huvud taget (jfr ovan om kitteer). Mindre folk nämns ibland men spelar mindre roll än i GT. Deras namn används utan större precision, kanske mest för att anknyta till den gammaltestamentliga historien (t.ex. 1 Mack 3:24; Matt 15:22). Avlägsna områden i det romerska imperiets östra utkanter representeras av folknamn som skyterna (2 Mack 4:47; Kol 3:11 med noter) och partherna (Apg 2:9; jfr noter till 1 Mack 14:2; Upp 9:14).