Edom / edomeer - Bibel 2000

Edom, edomeer Edomeerna var Israels grannfolk i sydöst. Deras kärnland låg söder om Döda havets sydspets och öster om Aravasänkan. Efter hand utbredde sig deras inflytande västerut; enligt Jos 15:21 gränsade deras område mot Judas stam i ▶Negev.

Namnet Edom är troligen besläktat med hebreiskans ord för »röd« och syftar på kärnlandets rödaktiga bergart och jord. Det används om både landet, folket och dess urfader, som ansågs vara Jakobs bror Esau (1 Mos 36:1-19); han kallas också Edom, den röde (1 Mos 25:25, 30). Namnet ▶Seir, som från början tycks ha betecknat en del av landet, används också som liktydigt med Edom eller Esau.

Tanken att edomeerna var israeliternas släktingar återkommer i traditionerna om Mose och invandringen (4 Mos 20:14-21; 5 Mos 2:1-8; 23:7). Ett annat folk, horeerna, nämns sida vid sida med dem (1 Mos 36:20-30). Enligt 5 Mos 2:12, 22 var horeerna landets urbefolkning men fördrevs av edomeerna.

Edomeernas historia är full av konflikter med Israel. De angreps av Saul (1 Sam 14:47) och underkuvades av David (2 Sam 8:13-14), men den hårdhänta krigföringen födde ny fiendskap (1 Kung 11:15). Landet blev åter självständigt på 800-talet f.Kr. (2 Kung 8:20-22) och förde nya krig med växlande framgång (2 Kung 14:7; 16:6), tills det underkuvades av assyrierna.

En mängd profetiska domsord är riktade mot edomeerna, t.ex. Am 1:11-12; Jes 34; Jer 49:7-22. Flera texter från tiden efter Sydrikets fall 587 f.Kr. uttrycker bitterhet över att de utnyttjat israeliternas nödläge efter nederlaget (Klag 4:21-22; Hes 35:1-15; Ob 1:1-15).

Under de följande århundradena hamnade edomeerna i skuggan av det arabiska nabateerfolket och trängdes slutgiltigt västerut, upp mot Negev. Folket som bodde där vid vår tideräknings början kallades idumeer, vilket kan vara en omformning av edomeernas namn.