Filisteen / filisteer - Bibel 2000

Filisteen, filisteer Filisteerna tillhörde de s.k. sjöfolken, som under 1100-talet f.Kr. härjade i östra medelhavsregionens kusttrakter. Deras ursprungsområde antas ha varit Medelhavets övärld, framför allt i Egeiska havet. Enligt en biblisk tradition kom de från Kaftor, som vanligen identifieras med Kreta (Jer 47:4; Am 9:7). De kallas därför också kaftoreer (5 Mos 2:23) eller nämns sida vid sida med kaftoreerna (1 Mos 10:14; 1 Krön 1:12). Efter en misslyckad framstöt mot Egypten slog de sig ner på kustslätten i södra Palestina ungefär samtidigt med att israeliternas statsbildning började ta form. Deras område kallas ibland kustlandet (t.ex. Sef 2:5), ibland Filisteen (t.ex. Ps 87:4). Sistnämnda beteckning överfördes av greker och romare på hela det bakomliggande landet och gav därmed upphov till namnet Palestina.

Filisteerna tog i stor utsträckning över ▶kanaaneernas språk och religion, även guden ▶Dagon, som i bibeln framstår som speciellt filisteisk. De var organiserade i fem stadsstater: Ashdod, Ashkelon, Ekron, Gat och Gaza. De var militärt framstående och hörde till israeliternas farligaste fiender innan de kuvades av David. Kereteerna och peleteerna, från vilka han sedan rekryterade legosoldater till sin livvakt, var troligen filisteiska folkgrupper.