synd och skuld - Bibel 2000

synd och skuld , skuld Det svenska ordet synd används mest i religiösa sammanhang, om människors felsteg eller karaktärsfel i förhållande till en gudomlig lag. Skuld i religiös mening är ett tillstånd som följer av synden: syndaren har ett ansvar, är förpliktad till gottgörelse eller förtjänar straff.

För dessa begrepp finns många ord i bibeln, särskilt i GT. Hebreiskans vanligaste uttryck för synd (chattát och besläktade ord) har att göra med misstag eller missgrepp; motsvarande verb betyder i Ords 19:2 ”trampa fel” och i Dom 20:16 ”(inte) missa målet” (dvs. ”träffa”). Andra ord står för uppror eller förbrytelser (pésha), för gudlöshet och radikal ondska (résha), för något krokigt och förvänt (avón). Ytterligare ett ord (ashám) har ”skuld” som sin normalbetydelse. I sin praktiska användning står orden till stor del för samma sak och hopas ofta på varandra utan märkbar betydelseskillnad. Valet av svenska ord i översättningen (synd, felsteg, brott, förbrytelse, gudlöshet, ondska osv.) måste därför främst ta hänsyn till sammanhanget. Samtidigt är flera av de hebreiska orden mångtydiga i den meningen att de kan beteckna både synden, skulden, syndens straff och dess gottgörelse i form av synd- eller skuldoffer. Denna flertydighet återklingar på vissa ställen i NT (Rom 8:3; 2 Kor 5:21).

Det vanligaste ordet för synd i NT:s grundtext (hamartía) motsvarar ett av de hebreiska genom verbets ursprungsbetydelse ”missa målet”. Även i utombiblisk grekiska användes ordet om fel eller förseelser gentemot en norm; den religiösa specialbetydelsen utvecklades i ▶Septuaginta. Ibland talar NT också om laglöshet (anomía). Religiös skuld jämförs i ett par av Jesu liknelser med penningskulder (Matt 18:23-35; Luk 7:41-43), och ord med samma anknytning används t.ex. i Matt 6:12; Luk 13:4.

Bakom de många uttryckssätten finns grundläggande tankar. I hela bibeln betraktas synden ytterst som en avvikelse från Guds vilja och lag. Ofta, särskilt hos profeterna, betonas de avvikelser som också är brott mot den mänskliga samlevnaden, t.ex. svek, förtryck och hänsynslöshet. Samtidigt är det påfallande att synd och rituell orenhet inte hålls skarpt isär i GT (▶Renhet). Även för ouppsåtliga och omedvetna brott mot rituella regler krävs någon form av försoning och förlåtelse (3 Mos 4:1-5:19; 4 Mos 15:22-28; ▶Offer).

Följderna av oförsonade synder uppfattas konkret och påtagligt. Annars oförklarliga olyckor sätts i samband med sådant; de är uttryck för Herrens straffande ▶vrede. Särskilt förseelser mot det heliga drabbar med en obeveklig automatik. När det sägs att vissa syndare skall ”utstötas” ur folket (t.ex. 4 Mos 19:13) finns möjligen detta tänkesätt i bakgrunden. Meningen är i så fall inte att folket skall ta avstånd från den felande utan att Gud själv kommer att låta honom dö. Spår av sådana tankar finns också i NT (1 Kor 11:29-30).

Talet om synd följs i bibeln ofta av en inbjudan till ▶omvändelse. Alla som ångrar sig och vänder sig till Gud befrias från syndens följder. Gud förlåter de botfärdiga och är barmhärtig mot dem. I viktiga bibliska texter skildras denna förlåtelse som total och villkorslös (t.ex. Ps 130; Luk 15). Tanken på rening och försoning genom offer har dock samtidigt levt kvar. I NT ges den formen att Jesus genom sin död har öppnat en väg till förlåtelse och ▶försoning (Matt 26:28 med par.; Joh 1:29; jfr Heb 9:22-28).