försoning - Bibel 2000

försoning Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för ”sona” (kippér) antas vara att man ”täcker över”, enligt en annan härledning ”torkar bort”, synd eller orenhet och följderna därav. I texter om mänskliga konflikter kan ordet bl.a. återges med ”blidka” (1 Mos 32:20), ”stilla (vrede)” (Ords 16:14) och ”gottgöra” (2 Sam 21:3).

Tanken att man sonar felsteg med gåvor och andra prestationer kan i någon mån överföras på förhållandet till Gud, men bibeln betonar att hans rättvisa är suverän och omutbar. Hans makt över liv och död kan inte manipuleras (Ps 49:8), och det finns brott som inga offer eller lösesummor gottgör (4 Mos 35:31-32; 1 Sam 3:14; Jes 22:14). Skuld sonas i någon mån genom godhet och uppriktig ånger (Ords 16:6; Jes 27:9), men i sista hand är det bara Gud som kan utplåna den (Jes 6:7; 43:25). När ordet för ”sona” används om denna handling av Gud passar översättningen ”förlåta” (Ps 65:4; 78:38; Hes 16:63).

Samtidigt innehåller den gammaltestamentliga religionen ett system av soningsriter, t.ex. offer och reningsbad, vilkas utformning beskrivs i ▶Moseböckernas prästerliga traditionsskikt. När någon fullgör en sådan rit sägs att han ”får försoning” eller att den tjänstgörande prästen ”bringar försoning”. Innebörden kan vara både att synder förlåts (3 Mos 4:20) och att förlorad ▶renhet återställs (3 Mos 14:18-20). Texterna drar ingen skarp gräns mellan rituell orenhet och synd. Man kan ”bringa försoning” åt döda ting som behöver renas (3 Mos 14:53). På så vis invigs och renas även heliga föremål (3 Mos 8:15). Försummelser och oupptäckta synder drar nämligen orenhet över hela landet och över den gemensamma gudstjänsten (Hagg 2:15). De heliga tingens rening är därför också en soning för folkets ofullkomlighet (3 Mos 16:16).

Offrens sonande kraft förbinds med blodet. Mord kan bara sonas med gärningsmannens blod (4 Mos 35:33), men vid mindre allvarliga förseelser är djurens offerblod en ersättning med liknande verkan: ”Blodet ger försoning, eftersom det är livet” (3 Mos 17:11).

I NT är det Kristus som på ett avgörande sätt har förändrat människornas förhållande till Gud, framför allt genom sin död på korset. De gammaltestamentliga soningsriterna betraktas som en bildlig antydan om den försoning som han skulle förverkliga. Detta är en huvudtanke i Hebreerbrevet, se t.ex. 2:17; jfr också 9:5 och Rom 3:25 med noter; 1 Joh 2:2; 4:10. På de anförda ställena uppträder en grekisk ordgrupp (verbet hiláskein och besläktade substantiv) som anknyter till hebreiskans kippér.

Samtidigt används andra bilder för det nya gudsförhållandet. En bild antyder att Kristus har vunnit människorna åt Gud genom att frigöra dem från onda makter, liksom slavar eller krigsfångar befrias genom betalning av en lösesumma eller genom en fullständig seger över fiendemakten (▶Friköpa). En annan bild tar fasta på medmänskliga relationer: ovänner kan förlikas genom att begångna felsteg förlåts och glöms (jfr Apg 7:26; 1 Kor 7:11). En grekisk ordgrupp med denna innebörd (verbet katallássein med sammansättningar och motsvarande substantiv) används i Rom 5:10-11; 2 Kor 5:18-20; Ef 2:14-16; Kol 1:21-22 om förhållandet mellan Gud och människor; den som tar initiativet och åstadkommer försoningen är Gud.