offer - Bibel 2000

offer , eldoffer, heloffer, löftesoffer, skuldoffer, syndoffer, tackoffer Offerhandlingen är i biblisk religion, liksom i många andra kulturer, ett viktigt uttryck för religiösa känslor som tacksamhet mot Gud, önskan att ge honom en gåva, behov av rening och försoning eller upplevelse av gemenskap med Gud och med andra deltagare i kulten. I somliga gammaltestamentliga texter skymtar ålderdomliga föreställningar om att Gud på ett mänskligt sätt njuter av offren, har dem till föda eller blidkas av dem (1 Mos 8:21; 4 Mos 28:2). Enligt ett ofta återkommande uttryck gör offerlukten honom nöjd (2 Mos 29:18; 3 Mos 1:9; i ▶Septuaginta talas enbart om vällukt, Judit 16:16; Syr 50:15). I den fullt utvecklade bibliska tron uppfattas sådana nedärvda formler på ett förandligat sätt. Gud behöver inga offer (Ps 50; Jes 1:11). Vad han begär av sitt folk är godhet mot medmänniskor och trogen kärlek till honom själv (Mik 6:8). Offren blir då symboler för en sådan livshållning, samtidigt som bön och lovsång kallas offer i bildlig mening (Ps 50:14, 23). Sådana tankar ledde dock inte till att offergudstjänsten avskaffades. Jämsides med den symboliska tolkningen utvecklades en alltmer detaljerad offerlagstiftning.

I GT:s senare skrifter är Jerusalems tempel den enda rätta offerplatsen. Äldre berättelser visar att man tidigare kunnat offra var man än befann sig, enligt allmänt bruk i forntiden (det religiösa offret hörde samman med vanlig slakt; man avstod en del av köttet åt gudomen). Först under kungatidens senare del började man avskaffa de lokala offerplatserna, där tillbedjan av främmande gudar lätt fick fotfäste (2 Kung 23 jfr 5 Mos 12). Tron på Herren som den ende Guden förenades alltså med tron att man bara fick offra till honom i Jerusalem, en tro som skärptes efter templets förstöring och återuppbyggnad på 500-talet. När templet slutgiltigt gick förlorat år 70 e.Kr. blev följden att offrandet upphörde. I stället utvecklades en fromhetstyp som börjat växa fram redan efter det första templets förstöring: man lade tonvikten vid skriftstudiet och den vardagliga livsföringen (▶rabbinsk judendom).

De viktigaste offerlagarna finns samlade i 3 Mos 1:1-7:38, men åtskilliga är utspridda på andra ställen. Beteckningarna för olika slags offer är många och används inte sällan med skiftande innebörd. Ämnesområdet är alltså svåröverskådligt.

Det fanns gemensamma och privata offer. Högtidsoffer och dagliga offer frambars för hela folkets räkning (4 Mos 28:1-29:39). Särskilda invignings- och reningsoffer krävdes bl.a. för präster (2 Mos 29). Med syndoffer och skuldoffer (3 Mos 4:1-6:7; skillnaden mellan dem är oklar) gottgjordes fel som begåtts av folket eller av enskilda personer. Enskilda kunde också offra på eget initiativ som en akt av tacksamhet och hängivenhet (tackoffer, frivilliga offer). Den som i en svår situation lovat att ge ett offer om han fick hjälp var skyldig att göra som han sagt (löftesoffer).

Offren hade olika grader av helighet. De heligaste (”högheliga”) tillhörde helt och hållet Herren och förbrändes fullständigt på altaret. I andra fall brände man bara upp en del, vid djuroffer fettet och de värdefullaste inälvorna. Av återstoden skulle prästen ha vissa delar (3 Mos 10:14). De lyftes upp med en symbolisk gest framför altaret, varav uttrycket lyftoffer (4 Mos 18:11), som också används bildligt (4 Mos 8:11-21). Resten av offret skulle ätas upp inom ett par dagar av den person som hade bekostat det och av hans anhöriga. Denna måltid betraktades som en del av offergudstjänsten. Påskoffret hade en särställning genom att det helt och hållet åts upp vid en familjemåltid.

Några ofta återkommande ord betecknar viktiga typer av offer med sikte på vad som offrades och hur offret behandlades. Brännoffret bestod av slaktade djur som förbrändes fullständigt på altaret (3 Mos 1). Hit hörde de dagliga morgon- och kvällsoffren liksom sabbats- och högtidsoffren. Matoffret (3 Mos 2) var vegetabiliskt och bestod i sin grundform av mjöl, olja och rökelse. En del av det brändes alltid upp. Grundtextens uttryck för detta deloffer är svårtytt. Det återges i ▶Septuaginta med ”påminnelseoffer”; enligt den tolkningen skulle förbränningen erinra Herren om den offrandes goda avsikt (jfr Syr 35:9, där den översatta texten är grekisk; i 4 Mos 5:15 motsvarar ”påminnelseoffer” ett annat hebreiskt ord och har annan innebörd). Matoffret fick ofta komplettera brännoffren. En annan komplettering var dryckesoffret av vin. En särskild typ av vegetabiliska offer var de som bestod av den ▶första grödan. Gemenskapsoffret (3 Mos 3) var animaliskt men inte högheligt. Merparten av köttet tillföll alltså den offrande. Offertypens hebreiska beteckning (shelamím) antas syfta på att måltiden skapade en gemenskap mellan människan och Gud, men uttryckets innebörd är omstridd.

Offrens olika arter och syften bildade en rad kombinationer. Gemenskapsoffer kunde t.ex. frambäras som tackoffer, löftesoffer eller frivilliga offer (3 Mos 7:11-17). Syndoffer var vanligen animaliska men i vissa fall vegetabiliska (3 Mos 5:11-13), och för djurens förbränning eller förtäring gällde speciella regler i olika fall (jfr not till 3 Mos 10:16-20). Ordet slaktoffer innebär egentligen bara att det som offrades var ett djur men används ofta om gemenskapsoffer till skillnad från brännoffer. Med heloffer menas att alltsammans tillföll Herren; uttrycket kan alltså användas om brännoffer (1 Sam 7:9) men också om sådana matoffer som förbrändes helt (3 Mos 6:23). Ordet eldoffer kan syfta på matoffrets eller gemenskapsoffrets förbrända delar (3 Mos 2:16; 3:5) men även på brännoffret i dess helhet (3 Mos 1:17; 4 Mos 15:10) och i övergripande mening på det som tillhör Herren (3 Mos 6:17; 4 Mos 28:2). Ett mera allmänt uttryck är offergärd, som innebär att något tas undan åt Herren, dvs. ges som gåva åt honom. Den konkreta syftningen skiftar (2 Mos 29:28; 4 Mos 31:52).

I Tillägg till GT använder den grekiska texten ibland andra uttryck som tar sikte på offrens aktuella funktion: helgelseoffer (Syr 7:31), räddnings- och lovsångsoffer (1 Mack 4:56), försoningsoffer (2 Mack 3:33). I det förstnämnda fallet rör det sig kanske om en ovanlig beteckning för matoffer. Skriftgruppen illustrerar för övrigt det som ovan sagts om den gammaltestamentliga fromhetens utveckling. Jämsides med ett fördjupat intresse för offrens symboliska innebörd (Syr 34:21-27; 35:1-5; Till Dan 2:15-17) inskärps plikten att följa de nedärvda lagarna (Syr 7:31; 35:6-13; 38:11). Offergudstjänsten i Jerusalem skildras med hänförd beundran (Syr 50:11-15), och förbudet mot att offra på andra platser respekteras självklart (Tob 1:4-6). Offer åt främmande gudar ses som avfall och förnekelse av värsta slag (1 Mack 1:47; 2 Mack 4:19; 6:21). Däremot kunde man utan svårighet markera sin lojalitet mot främmande regenter genom att offra för deras räkning (1 Mack 7:33; Bar 1:10-11), liksom utomstående kunde markera respekt för Israels Gud eller välvilja mot folket genom att offra eller bekosta offer (2 Mack 3:3, 35; 13:23).

Även i NT finns exempel på den judiska fromhet som utan förbehåll tog GT:s offerlagstiftning för given (t.ex. Matt 8:4 med par.; Luk 1:9; Apg 21:26). Enligt urkristen tro har emellertid Jesus en gång för alla försonat människorna med Gud och därmed gjort alla offer överflödiga. Denna tanke utvecklas särskilt i Hebreerbrevet (t.ex. 10:1-18) men antyds också på andra ställen i NT, när Jesus jämförs med ett försoningsoffer eller ett offerlamm (1 Pet 1:19). Samtidigt uppfattas de kristnas helgade liv som ett andligt offer. Bilden tillämpas särskilt på deras välgörenhet mot behövande och på deras lovsånger till Gud, i anslutning till Ps 50 och andra ovan anförda GT-ställen (1 Pet 2:5; Heb 13:15-16).

Även andra bilder i NT har hämtats från offergudstjänsten. Så jämför sig Paulus med en offerpräst, både som missionär och som martyr (Fil 2:17). Detta slags bildspråk var lättfattligt för alla, eftersom offer förekom i samtidens religioner över huvud. Mot tidens allmänna religionsblandning hävdar emellertid NT i gammaltestamentlig anda att en kristen syndar svårt om han deltar i främmande offerkult (t.ex. 1 Kor 10:20). Därav uppkom frågan om man fick köpa och äta kött av djur som offrats i hedniska tempel; den besvaras i princip jakande av Paulus i 1 Kor 8. En strängare ståndpunkt avspeglas i Apg 15:20.