kerub - Bibel 2000

kerub I Främre orientens religiösa konst avbildades mytologiska väsen med vingar, djurkropp och människohuvud. Sådana skulpturer ställdes upp på ömse sidor om tronstolar eller portar; de symboliserade väktare med övernaturlig rörlighet, styrka och intelligens.

Liknande bilder fanns i Israel, där de kallades keruber och representerade tjänsteandar åt Gud, alltså ett slags ▶änglar. De beskrivs på något olika sätt i texter om ökentidens tälthelgedom (▶Uppenbarelsetältet) och om templet. I tältet står två kerubskulpturer på ▶arkens lock med ansiktena vända mot varandra och vingarna utbredda till skydd för locket, platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25:17-22; jfr 4 Mos 7:89). I templet är keruberna stora fristående skulpturer med ansiktena riktade mot tempelsalen. Deras inre vingspetsar berör varandra. Motsvarigheter i främreorientalisk bildkonst klargör att de tillsammans utgör den osynlige Gudens tron (1 Kung 6:23-28; 2 Krön 3:8-14). Arken står enligt dessa texter nedanför keruberna och fungerar som tronens fotapall (1 Krön 28:2). Kerubtronen i templet är bakgrunden till gudsbeteckningen ”Herren Sebaot, han som tronar på keruberna” (1 Sam 4:4; 2 Sam 6:2; Jes 37:16; jfr 2 Kung 19:15; 1 Krön 13:6; Ps 80:2; 99:1; Till Dan 2:31).

De avbildade varelserna nämns även i andra sammanhang som väktargestalter (1 Mos 3:24; Hes 28:14, 16). Deras vingar blir en bild för Guds beskydd (Ps 61:5). När Herren ”rider” på de bevingade varelserna (Ps 18:11) smälter de samman med naturfenomen som vinden och molnen.

En särpräglad kombination av dessa föreställningar finns hos profeten Hesekiel. De varelser som i hans syner åskådliggör Herrens härlighet (Hes 1; 10; jfr Upp 4:6) kallas keruber (10:20). När Herren lämnar det till undergång vigda templet följer de honom (10:18 f.).