demon - Bibel 2000

demon Ordet demon (av grekiskans daimónion) är nutidens vanliga beteckning för de onda andar som förekommer överallt i äldre folktro. GT nämner ett par sådana väsen med egennamn: Asasel och Lilit (3 Mos 16:8; Job 18:15; Jes 34:14); i Tobits bok uppträder Asmodaios (3:8). Allmänt sett förknippas demoner med ödemarker, med ödelagda städer och med ▶orena djur som höll till på sådana ställen, t.ex. uvar och hyenor. De onda andarna uppträder också i djurgestalt. Ett vanligt ord för »bock« kan användas om demoner och översätts då med »bockdemon« eller »gast« (3 Mos 17:7; Jes 13:21).

Demonerna sätts i samband med främmande gudar och kulter (5 Mos 32:17; 2 Krön 11:15; Ps 106:37). Tron på en enda Gud har först så småningom växt fram i biblisk religion, och synen på andra gudar har växlat. Länge tänkte man sig att de representerade en andlig verklighet, fast den var ond. Det låg då nära till hands att uppfatta dem som demoner, särskilt som många främmande gudar tillbads i djurgestalt. Denna uppfattning uttrycks bl.a. i Bar 4:7; 1 Kor 10:19-21; Upp 9:20.

I NT fortlever flera av de gammaltestamentliga föreställningarna. Demonerna knyts till öknar (Matt 12:43), ödelagda städer (Upp 18:2), kultiskt orena platser och orena djur (Matt 8:28, 31-32); de kallas också »orena andar«. Samtidigt utvecklas nya tankemotiv i anslutning till samtidens starka och brokiga demontro: demonerna ansätter människorna i oräkneliga skaror och bildar en stat eller krigsmakt under djävulens befäl. De har sitt tillhåll i ▶dödsriket under jorden (Luk 8:31; Upp 9:1-11) men härjar också i luften (Ef 2:2). De vilseleder människorna inte bara genom främmande religioner utan också genom kristna irrlärare (1 Tim 4:1). I världens sista tid frambringas katastrofer och förvirrande tecken av de onda andarna (Upp 16:14).

I evangelierna nämns demoner särskilt i samband med sjukdomar. Den sjuke tänks vara försvagad i sin ande, så att hans kropp kunnat tas i besittning av en eller flera demoner: han är »besatt« av dem. De styr hans ord och beteende. Är någon stum behärskas han av en stum demon (Matt 9:32-33; Mark 9:25; Luk 11:14). Talar den sjuke är det demonen som talar (Mark 5:6-9). För att den besatte skall bli frisk måste demonen drivas ut. Besvärjelser och andra medel att driva ut demoner förekom allmänt i samtiden (jfr Tob 6:8, 17-18; Matt 12:27 med par.; Apg 19:13). Enligt NT har Jesus dock en enastående ställning i sin kamp mot de onda andarna. Genom honom har Guds egen ande angripit dem och därmed börjat den avgörande striden mot djävulen själv (Matt 12:28 med par.).