ande / andedräkt / andekraft / andlig - Bibel 2000

ande, andedräkt, andekraft, andlig Hebreiskan har samma ord (rúach) för ande och vind. Vilken innebörd som avses i ett givet fall kan vara svårt att avgöra (t.ex. 1 Mos 1:2; Hes 3:12; 37:9). Motsvarande ord i grekiskan (pneúma) är också dubbeltydigt (Joh 3:5). Båda orden kan även syfta på andedräkten (Ps 135:17; 2 Thess 2:8). Den skildras i bibeln som en direkt gåva av Gud: han har blåst in sin egen andedräkt i människan (Job 33:4; jfr 1 Mos 2:7). En livskraft av samma art tänks alltså förena Gud och människa.

Guds ande, eller andedräkten ur hans mun, är ibland lika med hans ord eller tal som skapar och ger liv (Jes 11:4; Ps 33:6). Ibland ter den sig som en våldsam fysisk kraft (2 Kung 2:16; Hes 8:3; Till Dan 1:36). Översättningen »andekraft« kan då vara lämplig. Tanken på vind eller storm finns samtidigt i närheten. Tron att alla naturkrafter står i Guds tjänst (Ps 104:4) bidrar till att gränsen mellan Herrens ande och vanliga vindar är otydlig.

Människans ande betraktas som ett lån av Gud (Vish 15:16). Döden innebär att lånet återkrävs (Job 34:14; Ps 104:29), vare sig anden återvänder till Gud eller förenas med stoftet (Pred 3:21; 12:7). Att livsanden skyddas eller bevaras är detsamma som att en människa får fortsätta leva. Grundtextens »ande« kan därför vara liktydigt med »liv« (Ords 29:10; jfr 4 Mos 16:22). Beträffande synen på tillvaron efter döden se ▶Dödsriket.

Hebreiska uttryck om anden handlar ofta om människan själv och hennes tillstånd. Det är därför inte alltid nödvändigt eller ens lämpligt att uttryckligen återge ordet. Att behärska sin ande är t.ex. detsamma som att behärska sig själv (Ords 16:32). Om någon har fått en skicklighetsande, svartsjukeande eller villighetsande är meningen att personen i fråga blivit skicklig (2 Mos 28:3), gripits av svartsjuka (4 Mos 5:14) eller är villig (Ps 51:14).

I bakgrunden finns dock tanken att människors egenskaper är sända av Gud. Det är han som ger dem en ande av den ena eller andra beskaffenheten. Detta gäller både negativa tillstånd, t.ex. förvirring, svårmod eller falskhet (1 Sam 16:14; 1 Kung 22:22), och positiva. Utpräglad vishet och handlingskraft förklaras med att Gud har gett människan en ny del av sin heliga ande. Så tolkas profeternas verksamhet (se t.ex. 2 Kung 2:9-15), men också konstnärlig skicklighet (2 Mos 35:31), politiskt ledarskap (5 Mos 34:9) och fysisk styrka (Dom 14:6; 15:14). Extatisk hänryckning skildras ibland som ett synligt tecken på att den heliga anden tar en människa i sin tjänst (4 Mos 11:25; 1 Sam 10:5-12). Men även vanliga beslut ges en liknande tolkning: Herren har väckt människans ande, dvs. gett henne en ingivelse (Esr 1:1). Löftet att människans försvagade ande skall förnyas genom inflöden av Guds heliga ande är ett led i somliga profeters förkunnelse om en bättre framtid (Hes 11:19; Joel 2:28).

I NT betraktas dessa förutsägelser som uppfyllda, och Guds ande framstår som en verkande makt. Jesus blir bärare av den när han döps av Johannes (Matt 3:16). Med dess hjälp besegrar han demoner och botar sjukdomar (Matt 12:28; Luk 5:17). I synnerhet hos Lukas skildras han som fylld av helig ande (1:35; 4:14, 16-21). Efter hans död och uppståndelse hör Andens verkningar till den kristna erfarenheten. I Joh 14:1-16:33 bär Anden namnet Hjälparen och tillskrivs bl.a. förmågan att förklara Jesu ord och vägleda med sanningen. Enligt Apg inleds kyrkans tid med att urförsamlingens medlemmar mottar den heliga anden (Apg 2:1-3). Den är en gåva från den upphöjde Kristus, och den leder kyrkan och dess mission (Apg 10:19, 44-48; 15:28). Vid dopet ges Anden till den döpte (Apg 2:38; 8:15-17).

Enligt paulusbreven ger Anden nya livskvaliteter, vilket uttrycks med varierande bilder. Den är en »▶första gåva« (Rom 8:23), en borgen för de kristnas ▶arv, dvs. deras kommande liv i härligheten (2 Kor 1:22; 5:5; Ef 1:14), och ett sigill som visar att den kristne är Herrens egendom (2 Kor 1:22; Ef 1:13). På samma gång hjälper och stöder den (Rom 8:26-27). Därmed förnyas anden hos den kristne (Rom 8:9-10); detta visar sig i andliga gåvor (1 Kor 12:1-11; 14:1-5). Så kan de kristna kallas för andliga människor (Gal 6:1). Deras livsföring skall styras inte av ▶köttet utan av den förnyade anden (Gal 5:16-26), som bär frukt i form av kristna dygder. I Uppenbarelseboken åskådliggörs Andens mångfaldiga funktioner i bilden av »Guds sju andar« (1:4; 3:1; 4:5; 5:6).

Anden får alltså i NT efter hand personliga drag; två gånger nämns den som jämställd med Gud och Kristus (Matt 28:19; 2 Kor 13:13). Härifrån går sedan linjerna till fornkyrkans tänkande om Treenigheten.

I texter om det kristna livet är det ibland svårt att avgöra om ordet pneu´ma betecknar Guds eller den kristnes ande. I uttrycket »den heliga anden« framgår klart av bestämningen »helig« att det är fråga om den från Gud utgående anden. Saknas bestämning blir texten mera dubbeltydig. I översättningen skrivs »Anden« med stor bokstav när sammanhanget gör troligt att författaren tänker på Guds ande. Grundtexten gör inget sådant bruk av stora bokstäver.

Beträffande tron på självständiga kroppslösa andar, goda eller onda se ▶Änglar; ▶Demoner.