dödsriket - Bibel 2000

dödsriket Bibeln innehåller många tankar och föreställningar om döden, och alla kan inte förenas till en enhetlig bild. Redan i GT finns olika uppfattningar om vad döden innebär. Ibland förefaller tanken på en fortsatt tillvaro avlägsen eller utesluten; människans förgängelse är total och slutgiltig (2 Sam 14:14; Job 7:21). Men enligt en utbredd israelitisk tro samlades de dödas andar, »skuggorna« (Job 26:5; Ords 2:18), till en plats under jorden. Den kallas dödsriket (sheól), ibland avgrunden (Ords 15:11) eller underjorden (Hes 31:14-18). Berättelsen om Korach (4 Mos 16:31-33) visar att platsens belägenhet kunde tänkas fullt bokstavligt, men bibeln använder också bildliga uttryck. Dödsriket beskrivs som en djup brunn (Ps 55:24, »avgrundens djup«), ett befäst område med portar (Jon 2:7; jfr Matt 11:23 med par.; 16:18) och ett monster med gapande käftar (Jes 5:14). I somliga talesätt är bildspråket blekare, och dödsriket betecknar rätt och slätt döden som ett tillstånd eller en ond makt. Att fara ner dit är sålunda lika med att dö (1 Mos 44:29, 31). När Herren räddar från dödsriket menas att han befriar ur livsfara (Ps 86:13). I förlängningen av det tänkesättet kan dödsriket personifieras som de levandes fiende (Job 18:14; Syr 14:12; Upp 6:8).

Tillvaron i dödsriket är för gammaltestamentlig tro dyster och tom (Pred 9:4-10), men de döda behåller sin jordiska identitet. Enligt vanliga forntida föreställningar kunde man få kunskap om framtiden genom dem. En berättelse om Saul (1 Sam 28:3-25) visar att också israeliterna ansåg detta möjligt, men flera texter förbjuder sådana företag (3 Mos 19:31; 20:6, 27; 5 Mos 18:11). Att »fråga de dödas andar och spådomsandarna« (Jes 8:19-20) var att avfalla från Herren.

Det så uppfattade dödsriket är i GT människolivets slutliga mål för alla, onda och goda. Den som dör »förenas med fäderna« (1 Mos 25:8, 17). En fridfull död är alltså ingen olycka. Trots detta skildrar många texter döden som det yttersta hotet för de onda (t.ex. Ps 9:18; 49:14-15; Ords 7:27; 9:18). Men tankar om belöningar och straff i en kommande tillvaro saknas nästan helt i den hebreiska bibeln. Gud tänks skipa rättvisa genom lycka och olycka i det jordiska livet. Först i sena texter antyds att döda människor skall uppstå och dömas (Dan 12:2). Denna tro kunde anknyta till bildliga förutsägelser om folkets återfödelse ur olyckor och förnedring. En del ställen (t.ex. Jes 26:19) är flertydiga; de kan syfta både på folkets förnyelse och på de dödas uppståndelse.

Utvecklingen av det nya synsättet belyses klarare av Tillägg till GT. I Syr finns ställen som tycks visa att författaren omfattar en äldre uppfattning medan hans grekiske översättare har en nyare (se t.ex. Syr 7:17 med not). Tron på ett evigt liv uttrycks tydligt i 2 Mack 7 och Vish 3:1-5:23, under intrycket av oskyldiga människors lidanden i samband med tidens religionsförföljelser. Texterna ger prov på olika varianter av den nya tron: att de godas själar efter döden får ett lyckligt liv hos Gud (Vish 3:1); att de goda återuppstår med kropp och själ (2 Mack 12:44-45; 14:46); att de onda straffas genom att inte bli återuppväckta (2 Mack 7:14); att de får sitt straff genom ett evigt liv i plågor (Judit 16:17; Vish 4:19).

Att olika meningar om de dödas lott även i fortsättningen bröt sig mot varandra bland judarna framgår bl.a. av Apg 23:6-8. NT visar också andra spår av ett fortsatt tänkande kring de yttersta tingen. Enligt en judisk uppfattning rymde dödsriket olika avdelningar för onda och goda. Enligt en annan fördes de goda direkt till paradiset (jfr Luk 23:43). I det senare fallet kom dödsriket att betraktas uteslutande som en straffort, ett fängelse för onda änglar och onda människors andar; jfr 1 Pet 3:19 med not. Det uppfattas i NT också som ▶demonernas hem och som utgångspunkten för deras härjningar på jorden. Beteckningen »avgrunden« förbinds med dessa tankar (på grekiska ábyssos, t.ex. Luk 8:31; Upp 9:1-2, 11). Dödsriket kan i dessa sammanhang erinra om ▶helvetet, men de båda begreppen sammanfaller inte. Dödsrikets tid tänks i NT vara begränsad, och dess invånare förvaras där bara i väntan på den sista domen (Upp 20:13-14). Helvetet uppfattas som evigt.