gudsnamn - Bibel 2000

gudsnamn Hebreiskans ord för ”gud” finns i flera varianter, el, elóah och elohím, som troligen alla är besläktade med varandra och med arabiskans Alláh. De används både som sakord (”en gud, flera gudar”) och som egennamn. När Israels Gud åsyftas använder denna översättning stor begynnelsebokstav som markering av att textens författare uttrycker sin egen gudstro. Sådana markeringar finns dock inte i handskrifterna, som saknar vår uppdelning mellan små och stora bokstäver. I NT skrivs i flera fall ”gud” då det finns skäl att tydliggöra att beteckningen avser Jesus eller då det är osäkert om beteckningen är ett namn eller en beskrivning av Jesu natur. Jfr not till Joh 1:1.

Den vanligaste varianten, elohím, är en flertalsform. Den kan ha flertalsbetydelse och syfta på främmande gudar, men oftast betecknar den Israels Gud. Tillhörande ord (adjektiv, verb) står då vanligen i entalsform, vilket visar att det inte är fråga om flera gudar. Formen uttrycker i stället makt och betydelse (jfr s.k. majestätsplural). Några ställen där Gud eller Herren talar i vi-form (1 Mos 1:26; 3:22; 11:7; Jes 6:8) har i forskningen bedömts på olika sätt. Enligt en förklaring överlägger Gud med sig själv. Enligt en annan vänder han sig till himmelska väsen som omger Guds tron och deltar i hans verk.

När formen el uppträder som gudsnamn följs den i några fall av tilläggsord, här återgivna med ”den ▶Högste” och ”den ▶Väldige”. Dessa beteckningar, både huvudordet och tilläggen, är kända från utombiblisk kanaaneisk religion. Israeliterna har alltså uppfattat sin egen Gud som identisk med åtminstone en av dem som tidigare tillbetts i landet, El. En annan vanlig gudsbeteckning med betydelsen ”herre”, báal, tolkades däremot oftast som namn på en främmande och falsk gud (▶Baal). Ett par andra ålderdomliga gudsbeteckningar, ”Isaks Fruktan” och ”Jakobs Mäktige” (1 Mos 31:42; 49:24), hör hemma i israeliternas egna traditioner om förfädernas gudstro.

Utöver sådana gudsbeteckningar tillskriver bibeln Israels Gud ett egennamn. Det förekommer närmare 7 000 gånger, ofta tillsammans med tilläggsbeteckningar, som t.ex. ”Herren” (adonáj), ”Israels Gud” och ▶Sebaot. Beträffande detta namn, som troligen uttalades Jahvé men som i traditionell bibeltext ersätts med ”Herren”, se 2 Mos 3:14-15 med noter; ▶Herren.

Främmande gudars egennamn förekommer i många texter (t.ex. ▶Astarte, ▶Dagon, ▶Kemosh, ▶Molok). De nämns ibland neutralt, i medvetande om att alla folk har sina gudar (4 Mos 21:29; Dom 11:24; Jer 48:46), men oftast föraktfullt och varnande (t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:4-8; 2 Kung 17:29-41; Jes 46:1; Jer 46:25). Då varje befattning med andra gudar hotade troheten mot Israels Gud förbjöds israeliterna t.o.m. att uttala deras namn (2 Mos 23:13), vilka därför ibland skrevs i förvrängd form eller ersattes med nedsättande beteckningar (se t.ex. 4 Mos 32:38; Am 5:26 med noter).