Herren - Bibel 2000

Herren Hebreiskans vanligaste ord för ”herre”, adón, kan beteckna mänskliga överordnade (så också i tilltal, t.ex. 2 Kung 6:15), men även Gud, ”hela världens herre” (Sak 4:14). En form av ordet, adonáj, används i bibeln ofta som ett slags ärenamn för honom. Den kom dessutom att utnyttjas som ersättning för det egentliga ▶gudsnamnet Jahve, när man av ren vördnad inte vågade uttala det. Man läste adonáj, ”Herren” eller ”min Herre”, då bibeltexten innehöll gudsnamnets fyra konsonanter Jhvh. När man började använda skrivtecken för vokalerna skrevs ersättningsordets vokaltecken in vid namnet. Kombinationen av det ursprungliga namnets konsonantbokstäver med det höglästa ordets vokaler har under kristen medeltid oriktigt uppfattats som en verklig namnform. Ur detta missförstånd härrör namnet Jehova (kort vokal i inledande stavelse skiftade lätt från a till e).

Det gamla bruket att ersätta gudsnamnet Jahve med ”Herren” följs i de flesta bibelöversättningar världen över och även i den här föreliggande. Ett svenskt ”Herren” kan alltså i GT betyda en av två saker: att texten från början haft hebreiskans ord för ”herre” eller att detta ord har lästs som ersättning för ”Jahve”.

I vissa kombinationer har andra ersättningsord använts. När texten lydde ”Herren Jahve” undvek man upprepningen ”Herren Herren” genom att läsa ”Herren Gud” (trots att denna lydelse även kan motsvara ”Jahve Gud”). Också i denna översättning står ”Herren Gud”, i tilltal oftast ”Herre, min Gud”. Av liknande skäl förekommer formuleringen ”Herre, min härskare” som ersättning för grundtextens ”Jahve, min Herre”.

När ordet ”Herren” i NT står utan bestämningar, i översättningen skrivet med stor begynnelsebokstav, kan det beteckna antingen Gud eller Jesus. I förstnämnda fallet används det på vanligt judiskt sätt som ersättning för det heliga gudsnamnet (i grundtexten står kýrios, ▶Septuagintas grekiska motsvarighet till adonáj). I evangelierna kan tilltalsordet ”herre” riktas till Jesus på samma sätt som till en vanlig överordnad (t.ex. Matt 8:2). Men när han omnämns som ”Herren” (så ofta i Paulus brev; i Apostlagärningarnas uttryck ”ordet om Herren”; ibland även i Lukas- och Johannesevangelierna), antyds den höghet som framträdde efter hans uppståndelse. I samtida språkbruk användes samma beteckning om både gudar och jordiska härskare för att markera deras övernaturliga upphöjdhet. Jesus är för de kristna den ende som har rätt att kallas så; han är ”vår herre” (Rom 1:4; jfr 1 Kor 8:6; Upp 17:14). Likheten med bruket av ”Herren” som gudsnamn är kanske avsiktlig; i så fall antyds att Jesus är jämställd med Gud (jfr Fil 2:6-11).

Beträffande uttrycket ”i Herren” se ▶Kristus.