högtider - Bibel 2000

högtider , lövhyddefest, påsk Tre stora högtider i det gamla Israel, påsken, veckohögtiden och lövhyddefesten, räknas upp i 2 Mos 23:14-17; 34:18-23; 5 Mos 16:1-17. Vid dessa tillfällen skulle alla israelitiska män samlas inför Gud. En fullständigare festkalender finns i 3 Mos 23 (jfr också 4 Mos 28:1-29:39). Tidsangivelserna följer där den babylonisk-judiska kalendern, som är rörlig i förhållande till vår; ▶Månad. Något fast datum för en fest kan alltså inte anges enligt vårt system. Grovt sett är vårdagjämningen utgångspunkt för en serie fester, höstdagjämningen för en annan.

Påsken börjar firas den 14 nisan, i närheten av vårdagjämningen. Historiskt sett är den en kombination av två fester: herdarnas våroffer, då varje hushåll höll måltid på ett lamm, och den veckolånga högtid då man åt osyrat bröd vid skördeperiodens början (3 Mos 23:6-14). GT knyter hela festen till minnet av Israels befrielse ur Egypten (2 Mos 12). I NT kallas den omväxlande påsk och det osyrade brödets högtid (Luk 22:1). Den i judendomen än i dag använda ordningen för påskmåltiden på festens första kväll följdes sannolikt i sina huvuddrag vid Jesu sista måltid. Genom sin tydning av påskmåltidens bröd och vin gav Jesus upphov till den kristna nattvarden (Matt 26:26-29 med par.). I den kristna påsken spelar sedan Jesu offerdöd och uppståndelse samma roll som befrielsen ur Egypten i den judiska. Enligt Paulus utläggning av festens betydelse är Jesus de kristnas påsklamm, och det osyrade brödet betecknar frihet från ondskans ▶surdeg (1 Kor 5:7).

Veckohögtiden hålls sju veckor, ”femtio dagar” (3 Mos 23:16), efter påsken. I jordbrukssamhället var detta tiden för veteskördens avslutning. Senare förknippades högtiden med lagens gåva och händelserna vid Sinai. På grekiska kallades den pentekosté, ”femtionde (dagens högtid)”, ett uttryck som gett upphov till svenskans ”pingst”. Denna beteckning används i Tillägg till GT (Tob 2:1; 2 Mack 12:32) och i NT (Apg 2:1; 20:16; 1 Kor 16:8). Högtidens kristna form förbinds med den heliga andens gåva enligt berättelsen i Apg 2.

Nyårsdagen infaller den 1 tishri eller i närheten av höstdagjämningen. I bibeln nämns den bara som ”en minnesdag då ni stöter i horn” (3 Mos 23:24). Beteckningen nyårsdag (rosh hashaná) är alltså efterbiblisk, men traditionen att fira nyåret på hösten har gamla rötter (▶Månad).

Försoningsdagen firas den 10 tishri. En ålderdomlig ritual skildras i 3 Mos 16. Högtiden har utvecklats till en dag för allvarlig självprövning och botgöring. Den nämns i Apg 27:9 under beteckningen fastedagen; ▶Fasta.

Lövhyddefesten pågår under åtta dagar med början den 15 tishri. Den framstår som höstens stora skördefest, då man gläder sig åt det nya vinet (5 Mos 16:13). Föreskriften att israeliterna skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42-43; jfr Neh 8:13-18) förknippar festen med minnet av deras lägertillvaro efter uttåget ur Egypten. Hyddorna har sedan blivit symboler för en kommande salighet; jfr Matt 17:4; Luk 16:9. Så länge templet fanns firades lövhyddefesten där med storslagna och jublande festligheter. Ett par inslag, vattenösning under recitation av Jes 12:3 och en nattlig ljuständning, utgör bakgrunden till Joh 7:37-38; 8:12.

Utöver dessa högtider nämner den hebreiska bibeln purimfesten, som firas under uppsluppna former den 14-15 adar, en månad före påsk. Den har sannolikt rötter i andra folks traditioner men är i sin bibliska form en påminnelse om hur judarna räddades från sin blodtörstige fiende Haman (Est 9:20-32).

Två senare tillkomna fester är knutna till händelser som beskrivs i Tillägg till GT:

Tempelinvigningsfesten (vanligen med ett hebreiskt ord kallad Chanukká) firas med början den 25 kislev eller i närheten av vintersolståndet, till minne av templets rening och återinvigning 165 f.Kr. efter Antiochos IV:s religionsförföljelse (1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8). Den nämns en gång i NT (Joh 10:22). Högtiden tycks ha utformats med lövhyddefesten som mönster och firas liksom den i åtta dagar. Minnet av Salomos tempelinvigning har varit en förmedlande länk (2 Mack 2:12).

Nikanor-festen har (i likhet med några andra mindre högtider som inte nämns i bibeln) kommit ur bruk. Den nämns i ▶rabbinsk tradition, men spåren av dess firande försvinner före medeltiden. Festen hölls den 13 adar eller omedelbart före purimfesten. Den instiftades enligt Mackabeerböckerna till minne av segern över en fientlig general (1 Mack 7:49; 2 Mack 15:36).