fasta - Bibel 2000

fasta Att avstå från mat och dryck är en vanlig religiös övning inom många religioner. I det gamla Israel kunde fasta eller ”späkning” uttrycka ▶sorg och ånger eller ge eftertryck åt böner om Guds hjälp (2 Sam 12:16-23). I nationella krissituationer utlystes gemensamma fastedagar (Joel 1:14; 2:15; jfr Jer 36:6). Sorgefastor till minne av stora olycksdagar nämns i Sak 7:3, 5; 8:19. En årlig fasta, obligatorisk för hela folket, föreskrivs på försoningsdagen (3 Mos 16:29), som därför i Apg 27:9 kallas fastedagen. Den enskilde kunde också fasta frivilligt (Judit 8:6). Att göra detta regelbundet, två gånger i veckan, nämns som ett tecken på sträng fromhet i Luk 18:12; liknande bruk är kända från ▶rabbinsk judendom. För ytlig och tanklös fasta varnar ett par profettexter, som inskärper att ett rätt förhållande till medmänniskor är viktigare (Jes 58:1-12; Sak 7:1-14).

Till detta profetiska budskap anknyter ett Jesus-ord som betonar att fastande inte får bli en yttre demonstration (Matt 6:16). Enligt Matt 9:14-15 med par. praktiserade Jesu lärjungar inte heller fasta som fromhetsövning; det tillfogas dock att de skulle göra det efter hans bortgång. Att fasteseden vann insteg i urkyrkan framgår bl.a. av Apg 13:2-3; 14:23. Efter nytestamentlig tid återupptogs den judiska seden att fasta två gånger i veckan, men på andra veckodagar.

De berättelser där Mose och Elia var utan mat i 40 dygn (2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8) vill beskriva den övernaturliga koncentration med vilken de heliga männen mottog Guds uppenbarelse. Evangeliernas ord om Jesu fasta i öknen (Matt 4:2 med par.) anknyter till dessa berättelser.