Herrens bön - Bibel 2000

Herrens bön , Fader vår En traditionell beteckning för de ord med vilka Jesus enligt Matt 6:9-13 lärde sina lärjungar hur de skulle be. Bönen, ofta kallad ”Fader vår” efter inledningsordens äldre svenska form, har fått en enastående betydelse i kristet andaktsliv. I Matteusevangeliets sammanhang framstår den inte som en oföränderlig formel utan som ett exempel på naturligt och enkelt bedjande. Den avvikande lydelsen i Lukasevangeliet (11:1-4) visar också att olika former av bönen förekom i urkristen tid.

I sin enkelhet innesluter formuleringarna ett rikt tankeinnehåll. De visar släktskap med gammal judisk bönetradition, bl.a. med den lovprisning som kallas qaddísh och som nämner Guds ▶namns helgande tillsammans med upprättandet av hans ▶rike. Tanken på Guds kommande rike eller herravälde spelar också stor roll i Jesu övriga förkunnelse. Den ger en eskatologisk prägel åt Herrens bön, dvs. bönen behärskas av väntan på den tid då historien har nått sitt mål och Gud ensam skall råda i världen. Detta uttrycks direkt i orden ”låt ditt rike komma” och ”låt din vilja ske”. Men bönen att Guds namn skall bli ▶helgat har samma inriktning, så vitt den innebär att Gud själv skall låta sin helighets glans bryta fram synligt och oemotståndligt. Samtidigt kan dessa bönepunkter tillämpas på den enskildes liv. Man ber om hjälp att redan här och nu underordna sig Guds vilja och helga hans namn genom en rätt livsföring. Parallellen mellan Matt 6:10 och 26:39, 42 antyder en sådan tillämpning.

Det är troligt att även bönen om ”brödet för dagen som kommer” har en dubbel syftning. I grundtextens formulering ingår ett ord (epiou´sios) som inte är känt från andra grekiska texter men av allt att döma är bildat på ett välbekant uttryck för ”morgondag” (epiou´sa), på samma sätt som om man på svenska skulle säga ”morgondaglig”. Bönen kan syfta på den andliga föda som ger evigt liv i Guds rikes morgondag (jfr Matt 4:4; Joh 6:49-51) men också på vad man behöver för den jordiska morgondagen, så att bekymren för den närmaste framtiden avlastas på Gud (jfr Matt 6:34). Denna dubbeltydighet motsvarar måltidens omfattande betydelse i biblisk religion: att äta är inte bara en biologisk nödvändighet utan också en viktig form av mänsklig gemenskap. Måltiden kan därför symbolisera livet i ett kommande fredsrike (Jes 25:6; Matt 8:11; Luk 14:15-24), vilket kommit till uttryck både i den judiska påskmåltiden och i den kristna nattvarden. I kristen tradition förekommer åtskilliga andra tolkningar av det unika ordet. ▶Vulgata har två. I Luk 11:3 står quotidiánus, ”daglig”, en lydelse som har fått stark hävd men tycks bygga på ren gissning. I Matt 6:11 står supersubstantiális, ”övernaturlig, himmelsk”. Denna tolkning utgår från ett grekiskt ord för substans, väsen eller existens (ousía). Härledningen är språkligt osannolik men har ibland åberopats för ytterligare en uttydning, ”till existensen” i betydelsen behövlig: bönen gäller det bröd som människan behöver för sitt uppehälle.

I bönen om förlåtelse skiljer en språklig detalj Matteus version från Lukas. Den bedjande försäkrar hos Matteus att vi ”har förlåtit” dem som står i skuld till oss, hos Lukas att vi ”förlåter” dem. Textens fortsättning i Matt 6:14-15 visar att skärpningen i Matteus text är avsiktlig. Enligt evangelistens bild av Jesu förkunnelse är människans försonlighet nödvändig för Guds möjlighet att förlåta. Samma tanke utläggs i Matt 5:23-24; 18:23-35.

Bönen som gäller ▶prövning är dubbeltydig såtillvida som samma grekiska ord kan användas om frestelse i betydelsen lockelse. Men den eskatologiska grundtonen i Herrens bön och paralleller i Jesu förkunnelse klargör att det är fråga om prövningar i betydelsen svåra lidanden, särskilt den sista tidens (jfr t.ex. Matt 24:19-22). Man ber alltså att få slippa upplevelser som kunde omintetgöra tron på Gud (jfr Luk 22:31-32). I bakgrunden finns bilden av hur Job sattes på prov av Anklagaren (Job 1:6-2:10). Orden ”rädda oss från det onda” kan också översättas ”rädda oss från den Onde”.

Herrens bön avslutas traditionellt med en lovprisning: ”Ty dig tillhör riket, makten och äran i evighet. Amen.” Dessa ord, eller varianter av dem, finns i sena textvittnen men tillhör inte den ursprungliga evangelietexten.