tionde - Bibel 2000

tionde Plikten att ge en tiondel av skörd och annan inkomst regleras i lagar i 3-5 Mos. Dessa motsäger delvis varandra, vilket torde bero på att de återspeglar praxis under olika tider. Lagarna i 5 Mos är äldre än de i 3-4 Mos, som tillhör ▶Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt. Enligt 5 Mos 14:22-27 skall israeliten varje år föra en tiondel av sin skörd till helgedomen och där hålla måltid tillsammans med sin familj men också tänka på leviterna i landet, som inte har någon jordegendom. Enligt de följande verserna (5 Mos 14:28-29; jfr 5 Mos 26:12-15) skall hela tiondet vart tredje år tillfalla leviterna och andra behövande. Enligt de prästerliga lagarna skall allt tionde lämnas till leviterna, som i sin tur skall ge tionde av det mottagna till prästerna (4 Mos 18:20-32). Olikheterna avspeglar att avsikten med tiondet är flerfaldig. Det är ett tecken på tacksamhet och ett erkännande av att jorden är Herrens; det är han som ger växt och skörd. Enligt 5 Mos har det också ett socialt syfte: det är till för dem som behöver hjälp. I 3-4 Mos betonas tiondets betydelse för att gudstjänsten i templet skall kunna upprätthållas; jfr Neh 12:44-45

Tiondet förutsätts i allmänhet omfatta ”jordens gröda och trädens frukt” (3 Mos 27:30); på två ställen talas om tionde av boskap (3 Mos 27:32-33; 2 Krön 31:5-6 jfr Tob 1:6). Ibland nämns tiondet och ▶förstlingsoffren tillsammans, och det har antagits att de i grunden är två aspekter av samma sak.

Den ▶rabbinska traditionen samordnade GT:s bestämmelser till ett enhetligt system; jfr Tob 1:7-8 med not. I klarhetens intresse diskuterade och bestämde man också vilka varor och situationer som skulle beröras av tiondeplikten. För fromma människor kunde det bli en källa till stolthet att man följde sådana bestämmelser i detalj. Detta nämns med kritik på några ställen i NT (Matt 23:23; Luk 11:42; 18:12). Å andra sidan finns fornkyrkliga texter där det judiska tiondet ses som ett berömvärt föredöme i givmildhet, svårt för de kristna att nå upp till.