profet / profetera - Bibel 2000

profet, profetera Det hebreiska ordet för profet (naví) anses ha ursprungsbetydelsen ”kallad”, enligt en annan tolkning ”förkunnare”. Oavsett ordets språkliga innebörd är en profet enligt bibeln en person som kallats av Gud att förkunna hans vilja. Han vänder sig till höga och låga, bedömer deras situation och anger hur de skall handla. Ibland yttrar han sig också om framtiden. GT markerar dock en skiljelinje mellan ”teckentydare och spåmän” och verkliga profeter (5 Mos 18:14-22). Att profetera är enligt bibliskt språkbruk inte i första rummet att förutsäga kommande händelser utan framför allt att uppträda med auktoritet från Gud.

Det sagda gäller främst de s.k. skriftprofeterna, vilkas budskap har bevarats och utvecklats i ▶profetböckerna. Dessa gestalter bidrar starkt till den bibliska religionens särprägel, men de framstår inte som unika. Bibeln nämner många profeter, ibland även kallade siare eller gudsmän, vid sidan av dem; jfr 1 Sam 9:6, 9. Profetisk verksamhet var ett välkänt inslag i samhällslivet hos både israeliterna och deras grannfolk; den utövades också av kvinnor (2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; Neh 6:14). Den kunde gränsa till spådoms- och besvärjelsekonst (4 Mos 22:1-24:25) och förknippades ibland med förmågan att göra under (1 Kung 17:1-18:46; 2 Kung 1:1-8:29), även med extas och våldsamheter (1 Sam 10:5-11; 19:19-24; jfr Sak 13:4-6). Samtidigt kunde profeterandet inordnas i institutionella former. Profeterna levde tillsammans i grupper (2 Kung 2:3-7; 5:22; jfr not till 1 Kung 13:11). De kunde vara knutna till helgedomar, uppträdde ofta vid hovet (1 Kung 20:13, 22) och räknades till kungarnas fasta medhjälpare (Jes 3:2-3). Präster och högre ämbetsmän utövade kontroll över dem (Am 7:10-13).

Från den äldre profettraditionen övertog skriftprofeterna en del särdrag, t.ex. de symbolhandlingar som ibland illustrerade deras förkunnelse (Jes 20:1-5; Jer 19:1-13; Hes 4:1-5:17; jfr 1 Kung 22:11). Men de kunde också ta avstånd från den vanliga profetrollen (Am 7:14). I stället åberopade de sin egen personliga kallelse. Som ett kännetecken på dess äkthet anges att de vågade uttala domsord och förutsäga olycka; de förkunnade inte bara vad människor gärna ville höra. Profeter som i Herrens namn lovat lycka åt Israels folk eller dess regenter stämplades därmed som falska (Jer 6:13-14; Mik 3:5; jfr 1 Kung 22:1-28). Samma omdöme tillämpas i bibeln utan inskränkning på profeter som tjänade främmande gudar (1 Kung 18:16-40; 5 Mos 13:1-5). Begreppet falska profeter återkommer även i NT (t.ex. Matt 7:15).

De stora profeternas tid kulminerade på 500-talet f.Kr. Under de följande århundradena spred sig efter hand uppfattningen att den profetiska ▶anden hade dragits tillbaka av Gud och skulle återvända först i en helt förändrad framtid, om vilken man fann antydningar i GT-ställen som 5 Mos 18:15; Joel 2:28; Mal 4:5 (jfr 1 Mack 4:46; 9:27; 14:41; Till Dan 2:15). Beteckningen profet reserverades för gestalter i det förgångna, till vilka man också kunde räkna patriarkerna och andra bibliska stormän (Tob 4:12). Budskap till samtiden framfördes inte längre med öppna profetiska anspråk, utan man valde andra framställningssätt (▶Apokalyptik). Synen på de bibliska profetiorna förändrades samtidigt. Då deras syftning på samtida situationer inte längre var aktuell, uppfattade man dem alltmer som förutsägelser om kommande tider (jfr Syr 36:17-18). Man ville gärna visa att de delvis redan hade slagit in (Tob 14:4; Syr 48:25). Intresset för de gamla profeterna tog sig också uttryck i nya berättelser om dem och i texter som utgavs under deras namn (2 Mack 2:1-8; Jer br; Till Dan 3:33-39).

NT:s syn på profeterna anknyter till dessa utvecklingslinjer. Uttryck som ”lagen och profeterna” (Matt 7:12) eller ”Mose och profeterna” (Luk 16:29) används på gängse sätt om den hebreiska ▶bibelns huvuddelar. Men enligt urkristen tro är skriftens väsentliga innehåll dolda utsagor om Kristus (jfr Rom 16:26; 1 Pet 1:10), vilka efter hand tas fram genom en allt intensivare ▶skrifttolkning. Profeterna har alltså enligt detta synsätt först och främst förutsagt den kristna framtiden, och i denna mening kallas även andra gammaltestamentliga gestalter profeter, t.ex. David (Apg 2:30).

Berättelserna om Jesu liv visar hur förväntningar om den profetiska andens återkomst tillämpas på honom och hans förelöpare Johannes döparen (Matt 16:14; 21:11; jfr Luk 7:39; Joh 4:19). I sådana sammanhang används också uttrycket ”Profeten” i anslutning till 5 Mos 18:15 (t.ex. Joh 1:21, 25; 6:14; 7:40). Enligt NT har dessutom löftet om en nyuppväckt profetisk förmåga uppfyllts hos de kristna genom att Gud har gett dem den heliga anden (Apg 2:16-18). Personer som fått ”profetians gåva”, alltså kristna profeter, nämns både i Apostlagärningarna och i Paulus brev. De framstår som inspirerade, kraftfulla förkunnare (Apg 15:32; 1 Kor 14:24); ibland tillskrivs de en övernaturlig förmåga att se in i framtiden (Apg 11:28; 21:11). Liksom i GT nämns kvinnor med profetisk gåva (Apg 21:9; 1 Kor 11:5; jfr Luk 2:36). Uppenbarelseboken är ett exempel på kristen profetisk förkunnelse. Att begreppet profet också kunde användas i vidare mening framgår bl.a. av Tit 1:12, där det tillämpas på en grekisk vishetslärare och diktare.