familj - Bibel 2000

familj , kvinna, skyldeman Den enskilda människan betraktas i GT oftast som del av en helhet: folk, stam, släkt eller familj. Att man intresserade sig för sin härstamning framgår bl.a. av bibelns många släktregister. En del av dem bygger möjligtvis på levande hågkomster eller skriftliga källor (jfr Esr 2:62; 8:1; Neh 7:5, 64; 12:22). Många av dem är snarare schematiska översikter av befolkningens aktuella organisation. I det syftet uppräknas släktgruppernas traditionella centralgestalter, på samma sätt som när släktskapsrelationer mellan urtida anfäder används för att uttrycka folkens samband med varandra (1 Mos 10:1-32).

Släktsamhörigheten räknades på tre nivåer: ▶stammen, släkten och familjen (det förekommer varianter av indelningssystemet och nivåernas beteckningar). Stammen, oftast förknippad med någon av Jakobs tolv söner, var den grundläggande enheten. Släkten var också en omfattande enhet med lång tradition och motsvarar ungefär det som i nutida språkbruk kallas klan; i denna översättning används ordet ”klanhövdingar” i t.ex. 1 Mos 36:15-30, 40-43. Traditionen betraktade Jakobs sonsöner som släkternas historiska överhuvuden; jfr t.ex. 1 Mos 46:8-25 med 4 Mos 26. Familjen, vars hebreiska namn betyder ”fadershus”, var större än nutidens kärnfamilj. Den bestod av hushåll vilkas överhuvuden var söner eller sonsöner till en och samme huvudman. Till familjen hörde dessutom tjänstefolk och andra som lydde under huvudmannen och stod under hans beskydd.

För de män som stod i spetsen för stam, släkt och familj har texterna flera beteckningar, inte alltid konsekvent använda, t.ex. (stam)hövdingar, ledare, familjeöverhuvuden, huvudmän. Ledarskapet utövades av män, bl.a. därför att Israel ofta var i krig, och den militära organisationen sammanföll med släktindelningen. Viktigt var också sambandet mellan släkt och jord (▶Egendom). Marken skulle ärvas - arvingar betraktades som ett slags förlängning av den enskildes liv - och arvslinjen var manlig.

I biblisk lagstiftning finns speciella uttryck för solidariteten med släkten. Om någon blev så fattig att han måste avyttra ärvd jord eller sälja sig själv som slav skulle en medlem av släkten, ”skyldemannen” (goél) köpa tillbaka jorden eller friköpa den förslavade (3 Mos 25:25, 47-49). Om någon blev mördad var det skyldemannens rätt och plikt att utkräva vedergällning (4 Mos 35:19, 21). Om en gift man dog barnlös skulle en bror till den avlidne gifta sig med änkan, och hennes förste son med den nye mannen skulle räknas som den dödes barn (5 Mos 25:5-10; Rut 1:11). Sonen ärvde då också den dödes jord, som sålunda stannade inom hans familj. Då någon endast hade döttrar fick dessa ärva, men för att jorden inte skulle lämna släkten måste de välja sina män bland släktens medlemmar (4 Mos 27:1-11; 36:1-12). Om en man varken efterlämnade barn eller bröder tillkom arvet en skyldeman, som i förekommande fall kunde ta den dödes änka till hustru, ett motiv som är centralt i Rut.

Barnen betraktades sålunda som värdefulla med tanke på familjens framtidsutsikter; det känslomässiga förhållandet till dem pendlade liksom i många andra äldre kulturer mellan en naturlig ömhet eller stolthet och en för nutida värderingar utmanande stränghet (2 Sam 7:14; Ps 103:13; 127:3-5; Ords 13:24; 22:15; Syr 30:1-13).

Den manliga arvsrätten och värderingen av barnen förklarar de gamla israeliternas syn på äktenskap och sexualmoral. Man godtog manlig polygami, även i den formen att slavinnor blev bihustrur. Önskan om barn framhävs starkt i ett par berättelser om sådana förhållanden (1 Mos 16:1-2; 30:1-13). I praktiken var troligen monogama parförhållanden det vanliga. Mera utpräglad polygami, som exemplifieras i berättelsen om Salomos harem (1 Kung 11:1-3), torde ha hört till undantagen. Kravet på den gifta kvinnans trohet var absolut; männen ville inte få andra mäns barn till arvingar. Förbudet mot äktenskapsbrott (2 Mos 20:14) är riktat mot förbindelser mellan gifta kvinnor och utomstående män; en man kunde alltså bara bryta en annan mans äktenskap, en kvinna däremot bara sitt eget. Bestämmelsen om skilsmässa (5 Mos 24:1) har samma ensidighet: den utgår enbart från mannens initiativ. Den förskjutna hustruns rätt till ett skilsmässobrev gav henne dock möjlighet att ingå ett nytt äktenskap.

När bibeltexterna skildrar kvinnan positivt ses hon framför allt som maka och mor. När de bekämpar sådana förbindelser som kan hota familjens bestånd riktas ofta ensidig kritik mot kvinnan som förförerska och hora. Trots dessa patriarkaliska värderingar kan kvinnor i verkligheten ha utövat ett betydande inflytande, och under bibelns långa tillkomsthistoria har förhållandena varierat avsevärt. Texter av olika karaktär vittnar direkt eller indirekt om tider och förhållanden då det fanns utrymme för kvinnlig självständighet och kvinnligt ledarskap; t.ex. Dom 4; Ords 31:10-31; Höga v; Judit.

Den hebreiska bibelns syn på familj och könsroller sammanfaller till stor del med den dåtida omvärldens. När det gällde Israels Gud användes ett övervägande manligt bildspråk. Bilder för trohet mot honom och avfall från honom hämtades ofta från det sexuella området (▶Otrogen). Dessa omständigheter har lett till en koppling mellan religiös tro och patriarkalisk familjesyn som starkt präglat vår västerländska tradition.

Många av de gammaltestamentliga värderingarna övertas direkt i NT, men de förändras också på viktiga punkter. Den kristna trosgemenskapen betraktas efter hand som mer väsentlig än familjetillhörighet och könsroller (Matt 12:48-49 med par.; 19:28-29 med par.; Luk 11:27-28; Gal 3:28). Avhållsamhet och ensamliv värderas högre än i GT (Matt 19:10-12; 1 Kor 7:8, 25-26, 36). Enligt evangelierna fanns i kretsen kring Jesus åtskilliga kvinnor som hade hans förtroende. Han gav också starka uttryck för kärlek till barnen och framhöll dem som föredömen (Matt 18:1-5; 19:13-15 med par.). Spår av sådana värderingar finns även i NT:s brev. Där betonas dock starkt den traditionella rollfördelningen i familjen: kvinnan skall underordna sig, och barnen skall fostras till lydnad (Ef 5:21-33; Kol 3:18-4:1; 1 Pet 2:18-3:7). När det gäller skilsmässa tolkar Paulus Jesu ord om äktenskapets ideala oupplöslighet (Matt 5:31-32 med par.) som en för alla kristna bindande bestämmelse (1 Kor 7:10-11). Kravet på livslång trohet ställs på både mannen och kvinnan, som alltså i detta avseende blir jämställda.