stam - Bibel 2000

stam Israels folk framträder i sin första för oss gripbara organisationsform som ett förbund av stammar. Stammen är i hela GT den översta av de enheter som folket indelades i; ▶Familj. Texterna framhäver ofta en persons stamtillhörighet. Även bibelns grekiskspråkiga delar ger exempel på detta (Tob 1:1; Luk 2:36; Fil 3:5).

I traditionerna om folkets ursprung återförs indelningen på anfadern Jakobs familj. Hans tolv söner betraktas som anfäder för var sin stam. Uppräkningar av stammarna visar en strävan att bibehålla detta tolvtal, som symboliserade helhet och fullkomlighet; så ännu i Upp 7:4-8. I somliga fall medtas alla de namn som förekommer i grundberättelsen om sönernas födelse (1 Mos 29:31-30:24; 35:18). Andra uppräkningar (t.ex. 4 Mos 1; 26) utelämnar Levi, vars efterkommande var ansvariga för gudstjänsten men undantagna från både krigstjänst och jordinnehav; ▶Levit. ▶Tolvtalet bevaras då genom att Josefs stam delas på två, benämnda efter hans söner Efraim och Manasse. Även andra variationer förekommer. Uppräkningarna kan vara ofullständiga (t.ex. 5 Mos 33), och namnens ordningsföljd växlar. Allt detta tyder på att det slutna tolvtalssystemet har fått sin form först i den israelitiska historieskrivningen. Det utesluter inte att äldre geografiska och politiska förhållanden kan avspeglas i de olika uppräkningarna. Skilda uppfattningar om stammarnas betydelse och inbördes förhållanden kommer till uttryck i listornas variationer.

En uppdelning av stamsystemet i mindre enheter skymtar då traditionen grupperar Jakobs söner efter deras mödrar. Enligt 1 Mos 29:1-30:43; 35 fick Jakob först fyra söner med sin första hustru Lea (Ruben, Simon, Levi, Juda), därefter fyra söner med bihustrurna Bilha och Silpa (Dan, Naftali, Gad, Asher), så ytterligare två med Lea (Isaskar, Sebulon) och slutligen två med Leas syster Rakel (Josef och Benjamin). De äldre Lea-stammarna tycks motsvara en befolkningsgrupp i landets södra del. De yngre Lea-stammarna och bihustrurnas stammar har varit knutna till den norra delen, det senare Galileen. Rakel-stammarna hörde hemma däremellan, i kärnområdet för Nordriket (kungatidens Israel), det senare Samarien. Bosättningsmönstret var inte oföränderligt; det hände att en stam fördrevs från sitt område och måste söka sig ett annat. Mer eller mindre tydliga uppgifter om sådana förhållanden gäller Rubens, Dans och Gads stammar.

Bibeln nämner också stammar med vilka israeliterna var nära förbundna utan att direkt räkna dem som sina, t.ex. keniterna (Dom 1:16; 4:11; 1 Sam 15:6). Även detta tyder på att stamsystemets omfattning har varierat.