egendom - Bibel 2000

egendom Ordet används i bibeln bl.a. om pengar och lösöre men framför allt om markområden, som också kallas »arv«, »andel« och »lott«. Begreppen arv och egendom hörde nära samman i det gamla Israel. Jord kunde i princip inte säljas utanför släkten (3 Mos 25:23-34). När så ändå i vissa fall skedde hade den äldste manlige släktingen rätt och plikt att återköpa egendomen; ▶Familj.

När jordegendom kallas en andel eller lott anspelas oftast på landets fördelning mellan Israels stammar. ▶Levis stam fick ingen jord utan skulle ägna sig åt gudstjänsten. Därför kallas Herren leviternas andel eller egendom (4 Mos 18:20; 5 Mos 10:9; Jos 13:33). Samma uttryckssätt används av fromma människor: han är »min andel«, dvs. grundvalen för mitt liv (Ps 16:5-6; 119:57; Klag 3:24). Herren kallas också Jakobs, dvs. hela Israels, andel (Jer 10:16).

Samtidigt gäller det omvända: leviterna är Herrens särskilda egendom inom folket (4 Mos 8:14), och bland de övriga folken är Israel hans eget folk (5 Mos 32:9; Syr 17:17). I böner till Gud kan »din egendom« därför betyda Israels folk (Ps 28:9; 74:2; Mik 7:14). Likaså kallas landet Herrens egendom (Jos 22:19), men också Israels, eftersom folket har fått det av Herren (Jer 17:4). Det betonas bl.a. i 5 Mos 7:1-9:29 att det inte är för egna förtjänsters skull Israel har utvalts och fått landet. Allt beror på Herrens fria val; folkets fortsatta rätt till landet hänger på att man troget håller sig till honom.

När Israel på några ställen kallas Herrens »dyrbara egendom« (t.ex. 5 Mos 7:6; Ps 135:4) används ett hebreiskt ord (segullá) som i profana sammanhang betecknade kungens privatförmögenhet; det används så i 1 Krön 29:3; Pred 2:8. Bilden understryker det värde Israel har i Herrens ögon men drar ingen skarp gräns mot övriga folk. ▶Utvald.