förbund - Bibel 2000

förbund Bibeln berättar om åtskilliga avtal och fördrag mellan mänskliga parter (t.ex. 1 Mos 26:28; 1 Sam 11:1) men gör också överenskommelser av det slaget till en viktig bild för förhållandet mellan Gud och hans folk. Bilden utgår från reguljära kontrakt mellan två eller flera parter, där brott mot överenskommelsen tänks kunna beivras. När det hebreiska ordet berít syftar på sådana överenskommelser mellan Gud och människor översätts det med ”förbund”. I den fastställda relationen utgör förpliktelsen, åtagandet, det centrala. Förpliktelsen kan åvila folket, t.ex. när israeliterna vid Sinai går in under Herrens lag (2 Mos 24:3, 7; jfr 19:8). I andra fall kan den åvila Gud. Förbundet uttrycker då Guds löfte till Noa (1 Mos 9:9-17), till Abraham (1 Mos 15:7-21) eller till David (Ps 89:4, 35, 40; jfr 2 Sam 7:1-16). Texterna betonar alltså ibland Guds löften, ibland Guds krav, ibland bådadera (5 Mos 28). Ensidiga men rättsligt bindande dekret kan kallas förbund (4 Mos 25:12-13).

Det är ovisst när israeliterna först började uppfatta förhållandet till Gud som ett förbund, och man vet inte i vilken ordning de skilda traditionerna om förbund mellan Gud och människor har utformats. Enligt somliga forskare är bildspråket helt och hållet format av 500-talets svåra erfarenheter, då det gav hjälp till att bearbeta frågor om Guds rättvisa; de påpekar att termen ”förbund” är sällsynt hos de klassiska profeterna. Andra tror att förbundsbilden från början har präglat Israels framväxt som folk och stat och hänvisar bl.a. till tidiga belägg för det hebreiska ordet (Hos 6:7; 8:1).

Oavsett när de uppstått torde bibelns förbundstexter ha inspirerats av formerna för omvärldens politiska kultur. I många utombibliska fördragstexter anges villkoren för lydkungar som sökte fred med en överlägsen härskare; välsignelser och förbannelser uttalas över dem som håller resp. bryter villkoren (jfr 5 Mos 27:1-28:68). Till ett förbundsslut hörde edsavläggelse med innebörden att den som bröt överenskommelsen skulle drabbas av förbannelse. Riter med offerdjur användes för att åskådliggöra en förbundsbrytares öde (jfr 1 Mos 15:9-11 med not; Jer 34:18). Synliga minnesmärken kunde påminna om fördragsslutet. Denna sed avspeglas i Jos 24:25-27, men även i de texter där regnbågen (1 Mos 9:12-17), omskärelsen (1 Mos 17:9-14) eller sabbatsfirandet (2 Mos 31:16) sägs vara påminnelser om förbunden med Gud. Stentavlorna med budorden kallas av samma anledning ▶förbundstecknet, och lagboken som återfanns i templet får heta förbundsboken (2 Kung 23:2). Liknande uttryckssätt överförs senare på den bibliska lagen i allmänhet (Syr 24:23; 39:8; 42:2). I sin avslutade form kan den bibliska historien läsas som en fortlöpande redogörelse för de förbund som Gud har slutit med människor: först med Noa och Abraham, så med Israels folk vid Sinai och även vid senare tillfällen (Jos 24; 2 Kung 23:3; Neh 9:1-10:39). I sena återblickar talas det därför om ”förbunden” i flertal (2 Mack 8:15; Rom 9:4), samtidigt som ”förbundet” i ental kan beteckna den bibliska religionen över huvud (1 Mack 1:15; Syr 41:19).

Löftena till David (2 Sam 7; 23:5) åberopas som ett av Gud stiftat förbund (Ps 89:4, 35) i samband med de olyckor som drabbat Davids efterträdare (Ps 89:39-52). 500-talets katastrof tolkas av periodens profeter och historieskrivare som Guds straff för att folket brutit förbundet med honom genom sin olydnad. Samtidigt uppstår tanken att Gud själv kommer att förnya sitt förbund. Han skall uppfylla löftena till David genom att på nytt sända en god härskare (Hes 34:23-24) och återuppliva Sinaiförbundet genom att skriva sin lag i människors hjärtan (Jer 31:31-34).

I NT uppfattas Guds ingripande genom Kristus som en uppfyllelse av dessa förutsägelser (Heb 8:8-13) och samtidigt som en avgörande nyansats (2 Kor 3:4-18). Liksom förbundet vid Sinai bekräftades genom offerblod (2 Mos 24:8) är Jesu död bekräftelsen på ett nytt förbund (Matt 26:28 med par.), vars innebörd är att Gud räddar var och en som tror.

Det grekiska ordet för ”förbund” (diathéke) kan också betyda ”testamente”. Denna dubbeltydighet utnyttjas i tanken att Jesus måste dö för att det nya förbundet skulle bli giltigt och dess löften komma de troende till godo (Heb 9:15-17; jfr Gal 3:15 med not). Beträffande uttrycken ”Gamla testamentet” och ”Nya testamentet” se ▶Bibeln.