tecken - Bibel 2000

tecken Begreppet tecken, i grundtexten företrätt bl.a. av det hebreiska ordet ot och det grekiska semei´on, spelar stor roll i bibeln, framför allt för tillvarons religiösa tolkning.

Konkreta föremål kan i bibliska sammanhang liksom hos oss tjäna som symboler och samlingstecken (4 Mos 2:2). I en liknande mening uppfattas religiösa institutioner, t.ex. omskärelsen, påsken och sabbaten, som tecken: de skall hålla samman folket och påminna om dess ▶förbund med Gud (1 Mos 17:11; 2 Mos 13:9; 31:13; Hes 20:20). På samma sätt beskrivs i 5 Mos 6:4-9 Guds ord eller lag; jfr de bönekapslar, tefillín, som fromma judar bär med tanke på detta bibelställe.

Märkvärdiga och ovanliga ting beskrivs ofta som gudomliga budskap. När teckentydning kritiseras tillsammans med drömtydning, spådomskonst och trolldom (3 Mos 19:26; Jer 27:9; Mik 5:12) bottnar kritiken i att det inte är Israels Gud man vänder sig till; det är bara hans budskap som förtjänar tilltro. Underverk kan vara tecken som bekräftar att någon är sänd av honom (2 Mos 4:1-9; 1 Kung 13:3; 2 Kung 20:8-11).

Profeterna åskådliggör sin förkunnelse med märkvärdiga beteenden, som blir undervisande tecken för åskådarna (Jes 20:3; Hes 4:3). I sådana sammanhang kallas också de själva och deras anhöriga för tecken (Jes 8:18; Hes 24:24). I en allmännare mening blir fromma människor tecken för omvärlden genom sin tro på Gud (Ps 71:7), liksom de ogudaktiga blir varnande tecken genom de olyckor som drabbar dem (5 Mos 28:46).

Israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten är ett av den bibliska religionens ständigt återkommande grundmotiv. Uttrycket ”tecken och under” förekommer ofta i detta sammanhang (5 Mos 6:22; 26:8; Ps 135:9; Jer 32:20; Bar 2:11; Apg 7:36). De ”siarpräster” som i grundberättelsen försöker efterlikna Moses och Arons underverk (2 Mos 7:11, 22 osv.) åskådliggör tanken att det också finns falska profeter som gör falska tecken; jfr 5 Mos 13:1-4; Matt 24:24; Upp 13:13-14.

Intresset för tecken får en ny inriktning i GT:s senare skikt. Sällsamma fenomen skall förebåda stora omvälvningar (Joel 2:30). I den utombibliska ▶apokalyptiken framläggs utförliga tankar om världsförloppets sista faser och om fruktansvärda katastrofer som förebådar dem. Dessa läror är bakgrunden till evangeliernas tal om tecknen ”för tiderna” (Matt 16:3), för Kristi återkomst och världens slut (Matt 24:3-36 med par.). I en liknande mening kallas också Uppenbarelsebokens syner för tecken (Matt 12:1, 3; 15:1).

Tanken på profeter som gör tecken, och som själva är tecken, tillämpas i stegrad form på Jesus själv. Enligt evangelierna kunde man uppfatta vem han var när han levde på jorden, trots att han inte ville visa några kännetecken på sin gudomlighet (Matt 16:1-4 med par.; jfr Joh 2:18). Hela hans framträdande var ett tecken. Det uppfattades av dem som hade andlig synförmåga men väckte bara motstånd hos andra (Luk 2:34). Paulus kan säga liknande ting om de kristna och deras beteende (1 Kor 14:22-25).

Läran att underverk är tecken med en bestämd innebörd utvecklas särskilt tydligt i Johannesevangeliet. Där inskärps ständigt att det väsentliga i en sällsam händelse är vad Gud vill säga genom den. Jesu underverk skall främst väcka tro. Bara den som tror har uppfattat ”tecknet”; se t.ex. Joh 6:26-27.