sorg / sorgebruk - Bibel 2000

sorg, sorgebruk En rad sorgebruk, delvis främmande för oss, nämns i den hebreiska bibeln och skymtar även i bibelns grekiskspråkiga delar. Israeliterna begravde sina döda obrända så snart som möjligt efter dödsfallet. De efterlevande gav starka uttryck för sin sorg, och detta under lång tid; de sju dagar som nämns i 1 Mos 50:10 (jfr Job 2:13) kom att bli regel (Judit 16:24; Syr 22:12, men jfr också 38:17). Man gav upp gälla rop, som brukar återges med ”ack” eller ”ve” (1 Kung 13:30; Jer 22:18; Am 5:16). Sammanhängande sorgesånger gav konstfullare uttryck för uppskattning av den döde och smärta över förlusten (2 Sam 1:19-27; 3:33-34). Formen för en sådan dödsklagan imiteras i en del profetiska texter om rikens och härskares fall (Jes 14:4-21; Hes 19:1-14). Både klagorop och sånger kunde utföras yrkesmässigt av betalda medhjälpare, oftast kvinnor (”gråterskor” och ”sångerskor”, Jer 9:17; 2 Krön 35:25). Instrumentalmusik hörde också till (Jer 48:36; Matt 9:23).

En rad beteenden förekom både vid dödsfall, vid botgöring och vid stora olyckor eller faror. De var alltså allmänna uttryck för sorg, förkrosselse och fasa och gick ut på att anpassa klädsel och utseende till den dova sinnesstämningen. Bl.a. kunde man riva sönder ▶kläderna, hölja in huvudet i tyg, så att ansiktet doldes (2 Sam 15:30; Hes 24:17), ta av sandalerna, lossa turbaner eller håruppsättningar, så att håret hängde löst, eller raka hår och skägg (Jer 41:5; Mik 1:16). Som särskild sorgklädsel användes säckväv, som man svepte sig i eller band om höfterna. Man strödde vidare aska eller jord över huvudet (1 Mack 11:71; Upp 18:19) och kunde också lägga sig i aska (Est 4:1, 3; Hes 27:30) eller sitta på marken (Job 2:13; Jes 47:1). Uttrycket ”(gå) i säck och aska” syftar på dessa bruk. Även fasta, som oftast hör ihop med botgöring (t.ex. 2 Krön 20:3; Jon 3:5), nämns någon gång i samband med dödsfall (1 Sam 31:13).

Israeliternas sorgebruk var till stor del gemensamma med grannfolkens och kan ursprungligen ha stått i samband med främmande trosföreställningar. En del av dem förbjöds efter hand. Seden att rista sig blodig nämns utan kritik i Jer 16:6; 41:5; 48:37; Mik 5:1 men förbjuds i 3 Mos 19:28; 5 Mos 14:1. Mer oklara är de texter som nämner mat i samband med begravning och sorgehögtid. Den vanliga forntida seden att ställa fram gravgåvor förekom även i Israel, fast gåvorna troligen uppfattades som en hederbevisning åt de döda, inte som offer åt deras andar eller som näring i dödsriket. Efter hand kom bruket ändå att kritiseras som ett slags avgudadyrkan (Syr 30:18-19; jfr 5 Mos 26:14). Andra ställen, Jer 16:7 och kanske Tob 4:17, tolkas naturligen som att den dödes vänner gav bidrag till en begravningsmåltid. Kanske var syftet att hjälpa de efterlevande med matlagningen, eftersom de var ▶orena av sin befattning med liket. Det ”sorgebröd” som nämns i Hes 24:17, 22 har satts i samband med samma slags måltider men kan tolkas på flera sätt. I Hos 9:4 tycks meningen vara att allt som åts i sorgehuset förde orenhet med sig.

Speciella sedvänjor och avvikelser från de vanliga bruken nämns bl.a. i skildringar av stormäns begravningar. Särskilt långa sorgeperioder innebar en hedersbevisning (4 Mos 20:29; 5 Mos 34:8). Vid påkostade kungabegravningar bäddades kroppen ner i kryddor, och man gjorde upp eld till den dödes ära, kanske med föremål ur hans kvarlåtenskap (2 Krön 16:14; 21:19; Jer 34:5).