rädda / räddare / räddning - Bibel 2000

rädda, räddare, räddning, frälsa, frälsare, frälsning I äldre svenska hade orden ”rädda” och ”frälsa” samma innebörd. I vår tid har ”frälsa” utvecklats till ett religiöst specialord. Även religiösa texter vinner dock i åskådlighet om man använder ordet ”rädda”, vars egentliga betydelse alltid finns i bakgrunden. Föreliggande översättning har genomgående denna ordstam i GT och Tillägg till GT, där närheten till konkreta och vardagliga förhållanden är ofrånkomlig. Det passar t.ex. väl till texternas innehåll när Gud kallas räddare snarare än frälsare, eftersom sammanhanget oftast gäller påtaglig nöd och fara (1 Krön 16:35; Ps 70:6; Jer 14:8; 1 Mack 4:30; Vish 19:9).

Räddning eller frälsning är ett huvudmotiv i NT:s budskap. De troende blir räddade tack vare Kristus, först genom omvändelsen och sedan slutgiltigt på den sista dagen. De räddas från djävulens makt, från synden och dess följder: sjukdom och död, domen, ▶lagens hot om straff, Guds ▶vrede. De ord som grundtexten använder (sózein, sotér, sotería) kan även i dessa fall mycket väl återges med ordet ”rädda” och dess avledningar, som tydligt klargör att det inte bara rör sig om ett inre, psykologiskt skeende. När sammanhanget utesluter denna missuppfattning används ibland de äldre orden ”frälsa”, ”frälsare” och ”frälsning”, som på ett annat sätt antyder det religiösa motivets totala omfattning; så t.ex. när namnet Jesus utläggs i Matt 1:21. Inte bara Kristus utan också Gud sägs i NT vara människornas frälsare (t.ex. 1 Tim 1:1), vilket även kan uttryckas med orden att frälsningen finns hos honom (Upp 7:10). Grundtextens uttryckssätt anknyter på dessa ställen till den samtida seden att hylla kungar och kejsare som undersåtarnas välgörare och räddare.