lag - Bibel 2000

lag Det hebreiska ordet torá återges oftast med ”lag” men har en vid och skiftande innebörd. Ursprungsbetydelsen kan ha varit ”orakelutslag” (genom lottkastning) eller ”vägledning” i allmänhet; härledningen är oviss. Klart är att ordet i åtskilliga fall betyder lära, budskap eller undervisning och lämpligen återges med sådana svenska uttryck. Det kan då syfta på Guds egna ord (Job 22:22), ”vad vår Gud har att säga” (Jes 1:10), på profetiska budskap (Jes 8:16), på prästers utläggningar av skrift och tradition (Hagg 2:12; Mal 2:7) och på lärares eller föräldrars undervisning (Ords 3:1; 6:20).

I många fall betecknar ordet en enskild lag (t.ex. 3 Mos 13:59; 14:32, 57) eller rituell ordning (3 Mos 6:9, 14, 25). Det används också om samlingar av sådana lagar. Ibland sägs tydligt att den åsyftade samlingen har skriftlig form: den är en lagbok (5 Mos 28:61; Jos 8:31; 2 Kung 22:8, 11; Neh 8:2). Författaren tänker i sådana fall på mer eller mindre omfattande förstadier till lagsamlingarna i Moseböckerna, särskilt 5 Mos. Så småningom blev ”lagen” namnet på Moseböckerna i deras slutliga form som den heliga skriftsamlingens första huvuddel (▶Bibeln); så först i företalet till Jesus Syraks vishet, Syr 1:1a.

Många texter betonar hur viktigt det är att lyda, följa och älska lagen (t.ex. 5 Mos 6; Ps 119). Meningen är då inte bara att man skall efterleva konkreta budord utan också att man skall ledas till uppriktig hängivenhet för Gud. Lagen skall finnas i människans hjärta (jfr Ps 40:9; Jer 31:33). Ordet ”lagen” har därmed fått en innerligare betydelse och fungerar på ungefär samma sätt som uttrycket ”Guds ord” i kristen tradition. Detta märks tydligt i Tillägg till GT, där många texter prisar lagen som den oförlikneliga källan till vishet och lycka (t.ex. Syr 24:23-29; Bar 4:1-4). Inom denna judiska fromhet är det också en given sak att alla bibelns konkreta föreskrifter skall efterlevas (se t.ex. Tob 1:3-8) och att den som verkligen vill följa buden kan göra det (Syr 15:15).

Det grekiska ordet för ”lag” (nómos) har också en liknande användning i NT. Det kan på ett positivt sätt beteckna den religiösa läran (Matt 7:12; 22:36-40) och även skriften i vid mening (1 Kor 14:21); en ”laglärd” man är detsamma som en skriftlärd. Ofta används det på vanligt judiskt sätt om de fem Moseböckerna, så att ”lagen och profeterna” betecknar bibelns viktigaste huvuddelar.

Hos Paulus finns en mera särpräglad lära om lagen. Han utgår från de bud som Mose mottog på Sinai och vilkas efterlevnad enligt GT är villkoret för ett rätt gudsförhållande. Då han är övertygad om att ingen kan fylla detta krav uppfattar han lagen som hotfull och dömande. Han hävdar att den ökar människans syndiga begär och leder henne till dom och död (Rom 7:7-25). Kristus är en befriare från lagen i denna mening (Gal 4:5). Samtidigt kan Paulus ge uttryck åt den kärleksfulla vördnad inför lagen som var självklar i hans judiska ursprungsmiljö (Rom 7:12). Kristus har inte bara besegrat lagen utan också fullbordat dess krav och uppfyllt de förutsägelser som för Paulus är skriftens väsentliga innehåll (jfr Matt 5:17; Rom 10:4 med not). Även den som befriats av Kristus uppfyller lagens innersta krav när han lever i kärlek (Rom 3:31; 8:4; 13:10; jfr Jak 1:25; 2:8). Denna tankegång anknyter till GT:s ord om att lagen skall läggas i människornas ▶hjärtan (Jer 31:33; jfr också Heb 8:10; 10:16).

I ett par andra sammanhang uppfattas lagen snarare som ett skydd mot samhällelig oordning, framsprunget ur människans naturliga rättsmedvetande (Rom 2:14; 1 Tim 1:8-10).