helvetet - Bibel 2000

helvetet Det gamla svenska ordet ”helvete” återger i NT grundtextens geénna (latinsk form gehénna), som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en dalgång söder om det äldsta Jerusalem, ▶Hinnomdalen. Där hade man enligt GT bedrivit en hednisk kult med barnoffer (2 Krön 28:3; 33:6; ▶Molok), vilket gjorde platsen till en symbol för avskyvärd ondska. Enligt Jeremias bok (Jer 7:31-32; 19:2-4) skulle den fyllas av döda när det avfälliga Jerusalem ödelades. Denna förutsägelse ställdes samman med andra profetiska domsord, särskilt Jes 66:24, och tillämpades på de ondas straff efter döden. Namnet Gehenna förlorade då sin geografiska betydelse. I NT betecknar det på samma sätt som svenskans ”helvete” de fördömdas pinorum. Bilder för tillståndet där är eld, brinnande svavel (Upp 21:8), mörker och gråt (Matt 8:12). Helveteselden beskrivs som evig (t.ex. Matt 25:41). Spår av andra föreställningar om de ondas öde, t.ex. som förintelse eller som en tidsbegränsad rening, finns möjligen i en del texter. I Johannesevangeliet och i Paulus brev sägs i allmänhet bara att de icke-troende stannar utanför ljuset eller Guds rike (t.ex. Joh 3:19; 1 Kor 6:9-10). ▶Dödsriket.