evangelieskrifter - Bibel 2000

evangelieskrifter När ordet ▶evangelium används i flertalsform, »evangelierna«, syftar det vanligtvis på de fyra skrifter som förmedlar kristendomens uppfattning om sitt eget ursprung. Deras litterära form har likheter med tidigare skrifter om filosofer och undergörare men har anpassats till sitt särskilda syfte: att tjäna den kristna lärans utbredning genom att understryka Jesu enastående betydelse och väcka tro på honom. Större och mindre stycken ur Jesu förkunnelse har infogats i en serie episoder från hans tämligen korta offentliga verksamhet. Underverk och andra övernaturliga inslag spelar genomgående en stor roll. I slutet ges en mer sammanhängande skildring av Jesu sista dagar, då han grips, förhörs, döms och avrättas. Alltsammans utmynnar i att han uppstår från de döda. Betoningen av hans död och uppståndelse motsvarar förkunnelsen i Paulus brev, där Jesus oftast betraktas ur just denna synvinkel. Tre av evangelierna utvecklar dessutom läran om Jesu gudomlighet genom att i början infoga stycken om hans ursprung och födelse i berättelsens (Matt, Luk) eller meditationens (Joh) form.

Mellan den tid dit evangelierna förlägger Jesu verksamhet (ca 30 e.Kr.) och den tid då de skrevs ner ligger en period som för oss är ofullständigt känd. Av allt att döma har berättelser om Jesus och uttalanden av honom under denna tid förts vidare i en muntlig tradition. Kanske har också större eller mindre traditionsstycken getts skriftlig form. Den äldsta fullständiga evangelieskriften är dock enligt flertalet forskares uppfattning Markusevangeliet, vars författare alltså tros ha skapat evangeliernas litterära form. Det antas vanligen ha skett omkring 70 e.Kr. Denna datering bygger bl.a. på intrycket att Jerusalems förstöring detta år enligt Mark 13 direkt förebådar världens snara undergång och den sista domen. Matteus- och Lukasevangelierna använder Markusevangeliets berättelse som stomme men utökar den med andra traditioner, som i synnerhet gäller Jesu förkunnelse. Det är möjligt att de utöver Markusevangeliet har använt ytterligare en gemensam skriftlig källa, bestående av en samling Jesus-ord (på denna punkt finns dock olika meningar). Dessa båda evangelier anses av flertalet forskare ha skrivits på eller omkring 80-talet e.Kr. De visar spår av den oenighet mellan judarna och de kristna som tilltog under denna tid och av den organiserade kristna kyrkans framväxt, samtidigt som de förefaller höra till ett tidigare stadium än kristna skrifter från 100-talets början (Ignatiusbreven). De har också ett längre perspektiv på Jerusalems förstöring än Markusevangeliet. Lukasevangeliets författare antyder klart att den kristna kyrkans fortsatta tid har sin plats i Guds planer för mänskligheten. Han uttrycker även denna tro genom en andra del av sin evangelieskrift: i Apostlagärningarna fortsätter han berättelsen efter uppståndelsen och himmelsfärden. Han skildrar missionens väg från Jerusalem till Rom och betonar liksom Paulus att evangeliet vänder sig till alla folk. Den fjärde av evangelieskrifterna, Johannesevangeliet, visar spår av bekantskap med åtminstone Markusevangeliet men går på många sätt egna vägar. Enligt både traditionen och bibelforskningen har den kommit till på ett sent stadium. Den slutliga utformningen förläggs ofta till 90-talet e.Kr., bl.a. med hänvisning till ett fragment av texten som påträffats i Egypten och som brukar dateras till 100-talets tidigare del.

Efter bibelforskningens genombrottsperiod har det rått ganska stor enighet om de antaganden som nu återgetts. På senare tid har olika meningar på nytt börjat bryta sig bland forskarna, både om evangeliernas inbördes förhållanden och om hela skriftgruppens tillkomsttid. Med olika argument har somliga forskare försökt skjuta den långt framåt, till 100-talet e.Kr., medan andra hävdat att Markusevangeliet förelåg redan på 40-talet eller att Apostlagärningarna, och därmed också Lukasevangeliet, avslutats före 60-talets mitt (jfr not till Apg 28:30). Möjligheten att nå full historisk visshet om dessa förhållanden tycks för närvarande vara liten.

Bland de nytestamentliga apokryferna (▶Bibeln) finns en rad andra evangelier. Historiskt intressant material, särskilt Jesus-ord av samma typ som den inombibliska traditionens, kan återfinnas i en del av dem. I stort sett är de dock sekundära i förhållande till de fyra bibliska evangelierna och broderar fritt på deras innehåll, som de ofta färgar med nya teologiska läror.