Fortsättning av Herrens tal: Guds godhet, vishet och makt intygas genom exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, vildoxen, strutsen, hästen, falken, örnen.
1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan
och stillar de unga lejonens hunger,
2när de trycka sig ned i sina kulor
eller ligga på lur i snåret?
3Vem är det som skaffar mat åt korpen,
när hans ungar ropa till Gud,
där de sväva omkring utan föda?
4Vet du tiden för stengetterna att föda,
vakar du över när hindarna bör kalva?
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,
ja, vet du tiden för dem att föda?
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,
hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7Deras ungar frodas och växa till på marken,
så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,
vem har lossat den skyggas band?
9Se, hedmarken gav jag henne till hem,
och saltöknen blev hennes boning.
10Hon ler åt larmet i staden,
hon hör ingen pådrivares rop.
11Vad hon spanar upp på bergen har hon till bete,
hon letar efter allt som är grönt.
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
och att stanna över natten invid din krubba?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd
och att hämta den tillhopa till din loge?
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
och ruvar dem ovanpå sanden.
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
han har ej tilldelat henne förstånd.
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
då ler hon åt både häst och man.
22Är det du som giver åt hästen hans styrka
och kläder hans hals med brusande man?
23Är det du som lär honom gräshoppans språng?
Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
och rusar så fram mot väpnade skaror.
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
han ryggar icke tillbaka för svärd.
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
av ljungande spjut och lans.
27Han skakas och rasar och uppslukar marken,
han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28För var basunstöt frustar han: Huj!
Ännu i fjärran vädrar han striden,
anförarnas rop och larmet av härskrin.
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
och bygger sitt näste i höjden?
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte,
långt bort i fjärran skåda hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod,
och där slagna ligga, där finner man honom.
Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34Så svarade nu Herren Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästrare?
Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade Herren och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
ja, två gånger, men jag gör det icke åter.