smord / smörja - Bibel 2000

smord, smörja Olivolja användes i bibelns värld för en mängd ändamål, förutom matlagning bl.a. underhåll av militär utrustning (2 Sam 1:21; Jes 21:5), kroppsvård (Rut 3:3; 2 Sam 12:20) och sårbehandling (Jes 1:6; Luk 10:34). Den kosmetiska användningen gjorde oljan till en lämplig symbol för glädje och välbefinnande (Ps 45:8; 92:11; Ords 27:9). Att hälla olja över huvudet på en gäst var en hedersbevisning (Ps 23:5; 104:15; Luk 7:46). Vid fasta, sorg och botgöring lät man bli att smörja sig med olja (2 Sam 14:2; Jes 61:3; Dan 10:3).

Ett sakralt bruk av olja spelar stor roll i bibeln: man invigde och helgade ting eller personer genom att smörja dem. Symbolbetydelsen är då stegrad dithän att oljan tänks förmedla gudomlig kraft. I Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt beskrivs en smörjelseolja med aromatiska tillsatser (2 Mos 30:22-33), som bara fick användas vid helgedomens, gudstjänstföremålens och prästernas invigning, så som det beskrivs i bl.a. 2 Mos 40. Berättelsen om Jakob antyder att liknande bruk i äldre tid tillämpats på ett mycket friare sätt (1 Mos 28:18; 31:13; 35:14). Framför allt var det kungen som invigdes till sitt ämbete genom att smörjas med olja på huvudet. Bara undantagsvis nämns en profet eller präst i liknande sammanhang (1 Kung 19:16; 1 Krön 29:22). I texter som handlar om eller härrör från Israels kungatid syftar därför uttrycket ”Herrens smorde” på den regerande kungen (t.ex. 1 Sam 24:7; Ps 2:2; Klag 4:20).

När Israels folk efter kungatidens slut saknade egen regent fick talet om den smorde förändrad innebörd. Det överfördes på ▶översteprästen, som i viss mån övertog kungens funktioner (Dan 9:25; Sak 4:14 med noter), men även på personer som Herren i bildlig mening hade smort, dvs. tagit i sin tjänst (Jes 45:1; 61:1). När man allt intensivare började vänta på en kommande räddare som skulle upprätta Israels självständighet och Guds herravälde, kunde han i anslutning till äldre texter tänkas som både kung, präst och profet. Uttrycket ”den smorde” passade enligt tidens språkbruk till alla dessa roller och blev strax före kristendomens uppkomst en självständig beteckning för den väntade räddaren. Dess hebreiska form mashíach har på så sätt gett upphov till namnet ▶Messias.

Då Jesus i NT skildras som Messias eller den smorde aktualiseras också tanken att smörjelseoljan förmedlar kraft och helig ande (Luk 4:18; Apg 10:38). Den ges en bildlig tillämpning på de kristna: de har smorts av Kristus, dvs. tagit emot Anden av honom (2 Kor 1:21; 1 Joh 2:20, 27). Av Jak 5:14 framgår att det konkreta bruket av olja samtidigt fortlevde som symbol för en genom bön förmedlad kraft; jfr Mark 6:13.