nasir - Bibel 2000

nasir Det hebreiska ordet nasír betyder ”avskild, helgad”. I äldre tradition användes det om människor som vigts åt Gud för hela livet och fyllts med gudomlig kraft. Det tydligaste exemplet på detta är Simson (Dom 13:2-7). Berättelsen om Samuel (1 Sam 1:11) är av samma art, fast ordet nasir inte förekommer där (det används i den hebreiska texten till Syr 46:13). I NT skildras Johannes döparens födelse på motsvarande sätt (Luk 1:13-17). Till dessa gestalters särställning hörde att de inte fick dricka vin; jfr Am 2:11-12. Ett yttre kännetecken var att de lät håret växa fritt. I Dom 16:17 sägs en övernaturlig kraft vara direkt knuten till det långa håret.

Detaljerade lagbestämmelser om nasirerna återfinns i 4 Mos 6:1-21, som räknas till ▶Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt. Där krävs, förutom att de skall avstå från vin och låta håret växa fritt, att de skall undvika kultisk orenhet genom döda kroppar, och detta med samma stränghet som översteprästen (3 Mos 21:10-11). Vidare framgår att en ny ordning nu har vuxit fram: man kan bli nasir för en begränsad tid och på eget initiativ genom att avlägga ett löfte. Texten föreskriver också vilka offer som skall frambäras vid den utlovade tidens utgång, då det utvuxna håret klipps, och hur en nasir skall göra om han råkat i kultisk orenhet och därigenom brutit sitt löfte.

Utombibliska källor visar att nasirlöften med tiden blev ett vanligt inslag i fromhetslivet. De fungerade ofta som tacksamhetsoffer. Löftestiden utgjorde vanligen 30 dagar. Det ansågs som en god gärning att hjälpa nasirer med kostnaden för deras offer. Spår av dessa sedvänjor finns i 1 Mack 3:49-51; Apg 18:18; 21:23-26.