invandrare - Bibel 2000

invandrare , främling Det hebreiska ordet ger betecknar människor som lämnat sin hembygd, t.ex. på grund av krig eller hungersnöd, och vistas i ett land där de saknar fulla medborgerliga rättigheter. Ordet återges ofta med ”främling” i känsloladdade eller poetiska sammanhang (2 Mos 18:3; Ps 94:6; 119:19). I lagtexter står ”invandrare”. Då avses personer som anslutit sig till israeliternas tro och levnadssätt (beträffande omskärelsen jfr 2 Mos 12:48). De religiösa lagarna är med få undantag lika giltiga för dem som för ”infödda” (dvs. födda israeliter, inte landets förisraelitiska befolkning). Ordet ger fick så småningom nästan samma betydelse som det grekiska ▶proselyt.

Invandrarnas ställning i samhället varierade. De användes till grovarbete (5 Mos 29:11; 1 Krön 22:2; 2 Krön 2:17-18) men kunde också bli förmögna (3 Mos 25:47). Allmänt sett saknade de den trygghet som följde med ärvd jord och gamla släktförbindelser. Därför inskärps ofta att de skall behandlas generöst och rättvist, i likhet med änkor och faderlösa (5 Mos 24:17; Jer 7:6; Sak 7:10). Ibland får deras osäkra läge symbolisera hela människolivets korthet och utsatthet. Israeliterna har varit invandrare i Egypten (2 Mos 22:21) men är också gäster och främlingar i sitt eget land, som egentligen tillhör Herren (3 Mos 25:23; 1 Krön 29:15; Ps 39:13). Tanken utvecklas i kristet språk till att människan är främling på jorden men har sitt rätta hem i himlen (Heb 11:13-16).

I bibeltexterna uppträder också andra grupper av utlänningar, fast de olika kategorierna inte alltid hålls tydligt isär. Det hebreiska ordet tosháv översätts oftast med ”tillfälligt bosatt” och tycks avse personer utanför israeliternas gemenskap (jfr 2 Mos 12:45 med 12:48; 3 Mos 25:45). För utländska inkräktare finns åtskilliga beteckningar i hebreiskan. Svenskans ”främling” kan passa även i sådana sammanhang (Jes 1:7).