härlighet - Bibel 2000

härlighet , förhärliga Det viktigaste hebreiska ordet för härlighet (kavód) betyder bokstavligen tyngd, i överförd mening ära och anseende, ibland rikedom. Skönhet och prakt är också närliggande begrepp (Jes 35:2; 60:13). Flera ord med dessa och liknande betydelser används omväxlande både i grundtexten och i översättningen; se t.ex. 1 Krön 29:11-12; Ps 96:6-7.

Begreppet härlighet tillämpas i bibeln bl.a. på regenter och deras uppträdande i makt och glans (Dan 4:33; 5:18), liksom det svenska ordet härlighet språkhistoriskt hör samman med stormän eller ”herrar”. Men regenten är också sitt folks stolthet (2 Sam 1:19). En kung kan därför rätt och slätt kallas Israels härlighet (Mik 1:15). Bibelns gudsbild har samma drag. Herren framträder i härlighet (Ps 57:6; 145:5) men är också Jerusalems härlighet eller glans (Jes 60:19). Liknande uttryck används om föremål och platser som förbinds med Herrens närvaro: förbundsarken (1 Sam 4:21-22; Ps 78:61), Jerusalem och templet (Jer 17:12; Klag 2:1). Även avgudadyrkares religiösa symboler kan kallas deras härlighet (Hos 10:5).

Herrens härlighet skildras konkret som en bländande glans, omgiven av eld och rökmoln. Människor kan inte komma den nära (2 Mos 33:18-23), och för ovärdiga är den livsfarlig (3 Mos 10:1-3). Härlighet och ▶helighet är närstående begrepp. Detta åskådliggörs bl.a. i berättelserna om Sinai (2 Mos 24:16-17), om ökentidens helgedom (2 Mos 40:34-35) och om Salomos tempel (1 Kung 8:10-11), likaså i profeternas visioner (Jes 6; Hes 1). Men även vanliga frommas erfarenheter i gudstjänsten beskrivs som möten med Herrens härlighet (Ps 26:8; 63:3). I Hes 8:1-11:25 skildras hur härligheten på grund av folkets synd lämnar Jerusalem (se särskilt 11:23); staden är därmed prisgiven åt erövring. Ordet ger slutligen uttryck för hoppet om Jerusalems och templets återupprättelse: efter tider av förstörelse och förnedring skall Herrens härlighet återvända dit (Jes 40:1-5; 60:1-11; Hes 43:1-5).

I NT används det grekiska ordet dóxa på liknande sätt om Gud och Kristus (t.ex. Upp 15:8; 2 Kor 4:4; jfr 1 Tim 6:15-16). Att människor och änglar böjer sig i tillbedjan beskrivs med ett motsvarande verb, ”ge härlighet” eller ”förhärliga”, i sådana sammanhang återgett med ord som ”prisa”, ”ära” och ”hylla”. I frälsningsläran används ordet härlighet om den återglans från Gud som människan från början ägt men som synden har förstört (Rom 3:23; jfr 1:23). Den återställs genom Kristus hos de kristna (2 Kor 3:18). Vid tidens slut, när Guds härlighet åter blir synlig som en bländande glans, förhärligas de med honom: de övergår till en livsform där de på nytt liknar Gud och kan uthärda hans närhet.

Enligt Johannesevangeliet var Jesu uppgift på jorden att uppenbara Guds härlighet eller förhärliga honom (1:14; 17:4). Tanken på en synlig glans är här avlägsen. Att se Guds härlighet innebär att genom tron förenas med honom. Evangeliets författare betonar också att Jesu lidande var höjdpunkten i hans jordeliv. När det sägs att Jesus skulle förhärligas (7:39; 12:23; 17:1-5) menas därför att han genom döden på korset skulle återvända till sin himmelska härlighet.