Fortsättning av fädernas lov: Elias, Elisa, Esekias, Esaias.
1Därefter uppstod Elias, en profet lik en eld,
vilkens ord brann såsom en fackla.
2Han lät hungersnöd drabba folket,
och genom sin nitälskan kom han deras antal att förminskas.
3Genom Herrens ord tillslöt han himmelen;
likaså lät han eld tre gånger falla ned.
4Huru härlig tedde du dig icke, Elias, i dina undergärningar!
Ja, vem är dig lik, så att han skulle kunna berömma sig därav,
5du som uppväckte en död från de döda,
från dödsriket, genom den Högstes ord;
6du som störtade konungar ned i fördärvet,
och höga herrar från deras sjukläger;
7du som på Sina förnam straffförkunnelsen,
och på Koreb hämndens domar;
8du som smorde konungar till att öva vedergällning,
och profeter till efterföljare åt dig;
9du som blev upptagen i en stormvind av eld,
i en vagn, dragen av eldshästar;
10du som står redo för kommande tider, såsom det är skrivet,
till att stilla vreden, innan den bryter ut,
och till att vända fädernas hjärtan till barnen
och upprätta Jakobs stammar!
11Saliga äro de som skola få se dig;
ja, saliga äro ock de som redan hava insomnat i ro.
Ty också vi skola förvisso få leva.
12Sedan Elias hade överskyggts av stormvinden,
blev Elisa uppfylld av hans ande.
Så länge denne levde, kunde ingen furste få honom att vackla,
och ingen fick makt över honom.
13Ingenting översteg hans förmåga,
och ännu i graven hade hans kropp profetisk kraft.
14Medan han levde, gjorde han tecken,
och när han var död, voro hans gärningar underbara.
15Trots allt detta bättrade folket sig icke
och avstod ej från sina synder,
till dess de blevo bortförda såsom byte från sitt land
och förskingrades över hela jorden;
allenast en ringa del av folket lämnades kvar,
så ock en furste åt Davids hus.
16Några av dessa gjorde det som var välbehagligt för Herren,
men andra begingo synder i myckenhet.
17Esekias befäste sin stad
och drog in en vattenledning i den.
Han högg igenom den hårda klippan med järn
och byggde dammar för vattnet.
18I hans dagar drog Sennakerim ditupp,
och han sände Rabsake åstad.
Denne lyfte sin hand mot Sion och for i sitt övermod ut i hädelser.
19Då skälvde deras hjärtan och deras händer,
de våndades såsom barnaföderskor.
20De åkallade Herren, den barmhärtige,
och uträckte sina händer mot honom.
Och den Helige hörde dem snarligen från himmelen
och förlossade dem genom Esaias.
21Han slog assyriernas läger,
och hans ängel förgjorde dem.
22Ty Esekias gjorde det som var välbehagligt för Herren
och höll sig stadigt på sin fader Davids vägar;
och dessa förelades honom av Esaias, profeten,
den store och i sina syner sannfärdige.
23I hans dagar gick solen tillbaka,
och han förlängde konungens liv.
24Med mäktig ande skådade han det tillkommande
och tröstade de sörjande på Sion.
25Han uppenbarade vad som skulle komma, intill en avlägsen framtid,
och det förborgade, förrän det ännu hade inträffat.