Klagovisorna 3

₁Jag är en man som har prövat elände

under hans vredes ris.

₂Mig har han fört och låtit vandra

genom mörker och ej genom ljus.

₃Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,

åter och åter.

₄Han har uppfrätt mitt kött och min hud,

han har krossat benen i mig.

₅Han har kringskansat och omvärvt mig

med gift och vedermöda.

₆I mörker har han lagt mig

såsom de längesedan döda.

₇Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut,

han har lagt på mig tunga fjättrar.

₈Huru jag än klagar och ropar,

tillstoppar han öronen för min bön.

₉Med huggen sten har han murat för mina vägar,

mina stigar har han gjort svåra.

₁₀En lurande björn är han mot mig,

ett lejon som ligger i försåt.

₁₁Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,

förödelse lät han gå över mig.

₁₂Han spände sin båge och satte mig upp

till ett mål för sin pil.

₁₃Ja, pilar från sitt koger sände han

in i mina njurar.

₁₄Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk,

en visa för dem hela dagen.

₁₅Han mättade mig med bittra örter,

han gav mig malört att dricka.

₁₆Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar,

han höljde mig med aska.

₁₇Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid;

jag visste ej mer vad lycka var.

₁₈Jag sade: ”Det är ute med min livskraft

och med mitt hopp till Herren.”

₁₉Tänk på mitt elände och min husvillhet,

på malörten och giftet!

₂₀Stadigt tänker min själ därpå

och är bedrövad i mig.

₂₁Men detta vill jag besinna,

och därför skall jag hoppas:

₂₂Herrens nåd är det att det icke är ute med oss,

ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

₂₃Den är var morgon ny,

ja, stor är din trofasthet.

₂₄Herren är min del, det säger min själ mig;

därför vill jag hoppas på honom.

₂₅Herren är god mot dem som förbida honom,

mot den själ som söker honom.

₂₆Det är gott att hoppas i stillhet

på hjälp från Herren.

₂₇Det är gott för en man att han får bära

ett ok i sin ungdom.

₂₈Må han sitta ensam och tyst,

när ett sådant pålägges honom.

₂₉Må han sänka sin mun i stoftet;

kanhända finnes ännu hopp.

₃₀Må han vända kinden till åt den som slår honom

och låta mätta sig med smälek.

₃₁Ty Herren förkastar icke

för evig tid;

₃₂utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen,

efter sin stora nåd.

₃₃Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn

och vållar dem bedrövelse.

₃₄Att man krossar under sina fötter

alla fångar i landet,

₃₅att man vränger en mans rätt

inför den Högstes ansikte,

₃₆att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak,

skulle Herren icke se det?

₃₇Vem sade, och det vart,

om det ej var Herren som bjöd?

₃₈Kommer icke från den Högstes mun

både ont och gott?

₃₉Varför knorrar då en människa här i livet,

varför en man, om han drabbas av sin synd?

₄₀Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem

och omvända oss till Herren.

₄₁Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer,

till Gud i himmelen.

₄₂Vi hava varit avfälliga och gensträviga,

och du har icke förlåtit det.

₄₃Du har höljt dig i vrede och förföljt oss,

du har dräpt utan förskoning.

₄₄Du har höljt dig i moln,

så att ingen bön har nått fram.

₄₅Ja, orena och föraktade låter du oss stå

mitt ibland folken.

₄₆Alla våra fiender spärra upp

munnen emot oss.

₄₇Faror och fallgropar möta oss,

fördärv och skada.

₄₈Vattenbäckar rinna ned från mitt öga

för dottern mitt folks skada.

₄₉Mitt öga flödar utan uppehåll

och förtröttas icke,

₅₀till dess att Herren blickar ned från himmelen

och ser härtill.

₅₁Mitt öga vållar mig plåga

för alla min stads döttrars skull.

₅₂Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel

av dem som utan sak äro mina fiender.

₅₃De vilja förgöra mitt liv här i djupet,

de kasta stenar på mig.

₅₄Vatten strömma över mitt huvud;

jag säger: ”Det är ute med mig.”

₅₅Jag åkallar ditt namn, o Herre,

här underst i djupet.

₅₆Du hör min röst; tillslut icke ditt öra,

bered mig lindring, då jag nu ropar.

₅₇Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig;

du säger: ”Frukta icke.”

₅₈Du utför, Herre, min själs sak,

du förlossar mitt liv.

₅₉Du ser, Herre, den orätt mig vederfares;

skaffa mig rätt.

₆₀Du ser all deras hämndgirighet,

alla deras anslag mot mig.

₆₁Du hör deras smädelser, Herre,

alla deras anslag mot mig.

₆₂Vad mina motståndare tala och tänka ut

är beständigt riktat mot mig.

₆₃Akta på huru de hava mig till sin visa,

evad de sitta eller stå upp.

₆₄Du skall giva dem vedergällning, Herre,

efter deras händers verk.

₆₅Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan;

din förbannelse skall komma över dem.

₆₆Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem,

så att de ej bestå under Herrens himmel.