1Huru övergiven sitter hon icke,
den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
Hon som var så mäktig bland folken,
en furstinna bland länderna,
hon måste nu göra trältjänst.
2Bittert gråter hon i natten,
och tårar rinna utför hennes kind.
Ingen finnes, som tröstar henne,
bland alla hennes vänner.
Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne;
de hava blivit hennes fiender.
3Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände
och svåra vedermödor;
hon bor nu bland hedningarna
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hava fallit över henne,
mitt i hennes trångmål.
4Vägarna till Sion ligga sörjande,
då nu ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes portar äro öde,
hennes präster sucka.
Hennes jungfrur äro bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner hava fått övermakten,
för hennes fiender går allt väl.
Ty Herren har sänt henne bedrövelse
för hennes många överträdelsers skull.
Hennes barn hava måst gå i fångenskap,
bortdrivna av ovännen.
6Så har all dottern Sions härlighet
försvunnit ifrån henne.
Hennes furstar likna hjortar
som icke finna något bete;
vanmäktiga söka de fly bort,
undan sina förföljare.
7I denna sitt eländes och sin husvillhets tid
kommer Jerusalem ihåg
allt vad dyrbart hon ägde
i forna dagar.
Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand
och hon icke har någon hjälpare,
nu se hennes ovänner
med hån på hennes undergång.
8Svårt hade Jerusalem försyndat sig;
därför har hon blivit en styggelse.
Alla som ärade henne förakta henne nu,
då de se hennes blygd.
Därför suckar hon ock själv
och drager sig undan.
9Orenhet fläckar hennes klädesfållar;
hon tänkte icke på änden.
Därför vart hennes fall så gruvligt;
ingen finnes, som tröstar henne.
Se, Herre, till mitt elände,
ty fienden förhäver sig.
10Ovännen räckte ut sin hand
efter allt vad dyrbart hon ägde;
ja, hon fick se huru hedningar
kommo in i hennes helgedom,
just sådana som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Allt hennes folk måste med suckan
tigga sitt bröd;
för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat
till att stilla sin hunger.
Se, Herre, och akta på
huru föraktad jag har blivit.
12Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram?
Akten härpå och sen till:
kan någon plåga vara lik den
varmed jag har blivit hemsökt,
den varmed Herren har bedrövat mig
på sin glödande vredes dag?
13Från höjden sände han en eld
i mina ben och fördärvade dem.
Han bredde ut ett nät för mina fötter,
han stötte mig tillbaka.
Förödelse lät han gå över mig,
han gjorde mig maktlös för alltid.
14Mina överträdelser knötos samman
av hans hand till ett ok,
hopbundna lades de på min hals;
så bröt han ned min kraft.
Herren gav mig i händerna på människor
som jag ej kan stå emot.
15Alla de tappra kämpar jag hyste
aktade Herren för intet.
Han lyste ut högtid, mig till fördärv,
för att krossa mina unga män.
Ja, vinpressen trampade Herren
till ofärd för jungfrun dottern Juda.
16Fördenskull gråter jag;
mitt öga, det flyter i tårar;
ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig
och vederkvicka min själ.
Förödelse har gått över mina barn,
ty fienden har blivit mig övermäktig.
17Sion räcker ut sina händer,
men ingen finnes, som tröstar henne;
mot Jakob bådade Herren upp
ovänner från alla sidor;
Jerusalem har blivit
en styggelse ibland dem.
18Ja, Herren är rättfärdig,
ty jag var gensträvig mot hans bud.
Hören då, alla I folk,
och sen min plåga:
mina jungfrur och mina unga män
fingo gå i fångenskap.
19Jag kallade på mina vänner,
men de bedrogo mig.
Mina präster och mina äldste
förgingos i staden,
medan de tiggde sig mat
för att stilla sin hunger.
20Se, Herre, huru jag är i nöd,
mitt innersta är upprört.
Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
därför att jag var så gensträvig.
Ute har svärdet förgjort mina barn,
och inomhus pesten.
21Väl hör man huru jag suckar,
men ingen finnes, som tröstar mig;
alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig
över att du har gjort detta.
Den dag du förkunnade har du låtit komma.
Dock, dem skall det gå såsom mig.
22Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte,
och hemsök dem,
likasom du har hemsökt mig
för alla mina överträdelsers skull;
ty många äro mina suckar,
och mitt hjärta är sjukt.
