Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet och makt bestyrkas ytterligare genom hans herravälde över himmelen med dess tordön och regn.
1Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
bävande spritter det upp.
2Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
hören dånet som går ut ur hans mun.
3Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4Efteråt ryter så dånet,
när han dundrar med sin väldiga röst;
och på ljungeldarna spar han ej,
då hans röst låter höra sig.
5Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6Se, åt snön giver han bud: ”Fall ned till jorden”,
så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7Därmed fjättrar han alla människors händer,
så att envar som han har skapat kan lära därav.
8Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
och i sina kulor lägga de sig till ro.
9Från Stjärngemaket kommer då storm
och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10med sin andedräkt sänder Gud frost,
och de vida vattnen betvingas.
11Skyarna lastar han ock med väta
och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12De måste sväva än hit, än dit,
alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
än är det med nåd som han låter dem komma.
14Lyssna då härtill, du Job;
stanna och betänk Guds under.
15Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång
och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
den Allvises underbara verk?
17Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,
när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18Kan du välva molnhimmelen så som han,
så fast som en spegel av gjuten metall?
19Lär oss då vad vi skola säga till honom;
för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20Ej må det bebådas honom att jag vill tala.
Månne någon begär sitt eget fördärv?
21Men synes icke redan skenet?
Strålande visar han sig ju mellan skyarna,
där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22I guldglans kommer han från norden.
Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23den Allsmäktige kunna vi icke fatta,
honom som är så stor i kraft,
honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24Fördenskull frukta människorna honom;
men de självkloka — dem alla aktar han ej på.