Dottern Sions frälsning ur fångenskapen.
1För Sions skull vill jag icke tiga,
och för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro,
förrän dess rätt går upp såsom solens sken
och dess frälsning lyser såsom ett brinnande bloss.
2Och folken skola se din rätt
och alla konungar din härlighet;
och du skall få ett nytt namn,
som Herrens mun skall bestämma.
3Så skall du vara en härlig krona i Herrens hand,
en konungslig huvudbindel i din Guds hand.
4Du skall icke mer kallas
”den övergivna”,
ej heller skall ditt land
mer kallas ”ödemark”,
utan du skall få heta
”hon som jag har min lust i”,
och ditt land skall få heta
”äkta hustrun”;
ty Herren har sin lust i dig,
och ditt land har fått sin äkta man.
5Ty såsom när en ung man bliver en jungfrus äkta herre,
så skola dina barn bliva dina äkta herrar,
och såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud,
så skall din Gud fröjda sig över dig.
6På dina murar, Jerusalem,
har jag ställt väktare;
varken dag eller natt
få de någonsin tystna.
I som skolen ropa till Herren,
given eder ingen ro.
7Och given honom ingen ro, förrän han åter
har byggt upp Jerusalem
och låtit det bliva ett ämne
till lovsång på jorden.
8Herren har svurit vid sin högra hand
och sin starka arm:
Jag skall icke mer giva din säd
till mat åt dina fiender,
och främlingar skola icke dricka ditt vin,
frukten av din möda.
9Nej, de som insamla säden skola ock äta den
och skola lova Herren,
och de som inbärga vinet skola dricka det
i min helgedoms gårdar.
10Dragen ut, dragen ut genom portarna,
bereden väg för folket;
banen, ja, banen en farväg,
rensen den från stenar,
resen upp ett baner för folken.
11Hör, Herren höjer ett rop, och det når
till jordens ända:
Sägen till dottern Sion:
Se, din frälsning kommer.
Se, han har med sig sin lön,
och hans segerbyte går framför honom.
12Och man skall kalla dem ”det heliga folket”,
”Herrens förlossade”;
och dig själv skall man kalla ”den mångbesökta staden”,
”staden som ej varder övergiven”.