Babels gudars fall. Varning till överträdarna.
1Bel sjunker ned,
Nebo måste böja sig,
deras bilder lämnas
åt djur och fänad;
de som I förden omkring i högtidståg,
de lastas nu på ök,
som bära sig trötta av bördan.
2Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned;
de kunna icke rädda någon börda,
själva vandra de bort i fångenskap.
3Så hören nu på mig, I av Jakobs hus,
I alla som ären kvar av Israels hus,
I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet
och burna av mig allt ifrån modersskötet.
4Ända till eder ålderdom är jag densamme,
och intill dess I varden grå, skall jag bära eder;
så har jag hittills gjort,
och jag skall också framgent hålla eder uppe,
jag skall bära och rädda eder.
5Med vem viljen I likna och jämföra mig,
och med vem viljen I sammanställa mig,
så att jag skulle vara honom lik?
6Man skakar ut guld ur pungen
och väger upp silver på vågen,
och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud,
för vilken man kan falla ned och tillbedja.
7Den lyfter man på axeln och bär den bort
och sätter ned den på dess plats,
för att den skall stå där och ej vika från stället.
Men ropar någon till den, så svarar den icke
och frälsar honom icke ur hans nöd.
8Tänken härpå och kommen till förnuft;
besinnen eder, I överträdare.
9Tänken på vad förr var, redan i forntiden;
ty jag är Gud och eljest ingen,
en Gud vilkens like icke finnes;
10jag som i förväg förkunnar vad komma skall,
och långt förut vad ännu ej har skett;
jag som säger: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan,
och allt vad jag vill, det gör jag”;
11jag som kallar på örnen från öster,
och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man.
Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa,
vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.
12Så hören nu på mig, I stormodige,
I som menen att hjälpen är långt borta.
13Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta,
och min frälsning dröjer icke;
jag giver frälsning i Sion
och min härlighet åt Israel.