Jesaja 33

₁Ve dig, du fördärvare,

som själv har gått fri ifrån fördärvet!

Ve dig, du härjare,

som själv har undgått förhärjning!

När du har fyllt ditt mått att fördärva,

drabbas du själv av fördärvet;

när du har fullbordat ditt härjande

drabbas du själv av förhärjning.

₂Herre, var oss nådig,

dig förbida vi.

Var dessas arm var morgon;

ja, var vår frälsning i nödens tid.

₃För ditt väldiga dån

fly folken bort;

när du reser dig upp,

förskingras folkslagen.

₄Och man får skövla och taga byte efter eder,

såsom gräsmaskar skövla;

såsom gräshoppor störta fram,

så störtar man över det.

₅Herren är hög,

ty han bor i höjden;

han uppfyller Sion

med rätt och rättfärdighet.

₆Ja, trygga tider skola komma för dig!

Vishet och kunskap

bereda Sion frälsning i rikt mått,

och Herrens fruktan

skall vara deras skatt.

₇Hör, deras hjältar

klaga därute,

fredsbudbärarna

gråta bitterligen.

₈Vägarna äro öde,

ingen går mer på stigarna.

Han bryter förbund,

han aktar städer ringa,

människor räknar han för intet.

₉Landet ligger sörjande och försmäktar,

Libanon blyges och står förvissnat,

Saron har blivit likt en hedmark,

Basans och Karmels skogar fälla sina löv.

₁₀Men nu vill jag stå upp,

säger Herren,

nu vill jag resa mig upp,

nu vill jag upphäva mig.

₁₁Med halm gån I havande,

och strå föden I;

edert raseri är en eld,

som skall förtära eder själva.

₁₂Folken skola förbrännas

och bliva till aska,

ja, likna avhugget törne

som brinner upp i eld.

₁₃Så hören nu, I som fjärran ären,

vad jag har gjort;

förnimmen min makt,

I som nära ären.

₁₄Syndarna i Sion bliva förskräckta,

bävan griper de gudlösa.

”Vem av oss kan härda ut

vid en förtärande eld,

vem av oss kan bo

vid en evig glöd?”

₁₅Den som vandrar i rättfärdighet

och talar vad rätt är,

den som föraktar vad som vinnes

genom orätt och våld,

och den som avhåller sina händer

från att taga mutor,

den som tillstoppar sina öron

för att icke höra om blodsgärningar

och tillsluter sina ögon

för att icke se vad ont är,

₁₆han skall bo på höjderna,

klippfästen skola vara hans värn,

sitt bröd skall han få,

och vatten skall han hava beständigt.

₁₇Ja, dina ögon skola skåda

en konung i hans härlighet,

de skola blicka ut

över ett vidsträckt land.

₁₈Då skall ditt hjärta tänka tillbaka

på förskräckelsens tid:

”Var är nu skatteräknaren,

var är nu skattevägaren,

var är den som räknade tornen?”

₁₉Du slipper då att se

det fräcka folket,

folket vars obegripliga språk

man ej kunde förstå,

vars stammande tungomål

ingen kunde tyda.

₂₀Men skåda på Sion,

våra högtiders stad,

låt dina ögon betrakta Jerusalem:

det är en säker boning,

ett tält som icke flyttas bort,

ett vars pluggar

aldrig ryckas upp,

och av vars streck

intet enda brister sönder.

₂₁Ja, vi hava där

Herren, den väldige;

han är för oss såsom floder

och breda strömmar;

ingen roddflotta kommer där fram,

och det väldigaste skepp kan ej fara däröver.

₂₂Ty Herren är vår domare,

Herren är vår härskare,

Herren är vår konung,

han frälsar oss.

₂₃Dina tåg hänga slappa,

de hålla ej masten stadig,

ej seglet spänt.

Men då skall rövat gods

utskiftas i myckenhet,

ja, också de lama

skola då taga byte.

₂₄Och ingen av invånarna

skall säga: ”Jag är svag”,

ty folket som där bor

har fått sin missgärning förlåten.